Pappa…..

Min pappa är idag 85 år. Han är helt försvunnen in i sin egen värld. En värld dit inte vi andra har något tillträde…en värld som bara är hans , en värld som backat tillbaka i tiden till bardomen….

                                                Pappa – 2012

Jag har aldrig växt upp med min pappa . Jag växte upp i ett  generetionsboende med mina morföräldrar och min mamma.    Han har visserligen alltid funnits i mitt liv men han satte oftast sitt intresse för jakt och naturliv före allt; även mig. När jag växte upp så tänkte jag inte så mycket på det men i vuxen ålder så har jag ifrågasatt hans olika beslut och  val mer än en gång…Pappa var alltid självständig , han behövde inte mig , han klarade sig alltid själv.   

När pappa blev pensionär så fick han sin första TIA, transitorisk ischemisk attack, vilket innebär att en del av hjärnan drabbas av övergående syrebrist. Orsaken är en övergående blodpropp i hjärnan.

Det här drabbades pappa av vid flera tillfällen. Han hämtade alltid igen sig men det gick ända att se att hans personlighet så sakteliga började att förändras. Hans minne har väl aldrig varit så bra fast det skämtade vi alltid om… Jag vet inte hur många kaffepannor han glömt av på spisplattan med högsta värmen på … Ett under att han aldrig satte huset i brand.

Efter att ha fått några TIA attacker så installerade han en timer på spisen – Yes tänkte jag , vad bra att han inser detta behov själv. Nästa förändring i pappas liv var att han valde bort sitt allra största intresse – jakten. Nu blev jag lite förvånad för så dålig var inte pappa att han behövde göra det valet men han förklarade det med att han alltid varit hundkarl (gått med älghund) och nu orkade han inte gå. Jag köpte aldrig den förklaringen utan tror att det mer berodde på att han började bli rädd för att bli liggande i skogen…. Men pappa erkände aldrig en enda gång att han kände rädsla.

Åren mellan 65 och 75 så fungerade han ändå ganska bra. Han skötte sin matlagning, städningen var under all kritik men å andra sidan så har den aldrig varit hans starka sida. Nåt som förändrades var att han ville att vi skulle börja umgås mer,        inte  alldeles lätt då jag tyckt att han inte brytt sig som han borde tidigare i mitt liv. Han påtalade ofta att jag var hans enda barn.  Då började det alltmer gå upp för mig hur han räknade med att jag skulle ta hand om honom på ett annat sätt från och med nu.

Vi blev många gånger under åren osams om att han behövde hemhjälp. För pappa var det en självklarhet att jag skulle städa,  vilket  fick mig att tvärvägra. Lika självklart var det för honom att bara resa sig från bordet utan at ta bort sin tallrik, det var en naturlig uppgift för en kvinna att göra…..Mansgris skulle dagens kvinnor säga men hans sätt att  vara finns/fanns nog hos fler män ur den generationen.

Min syster , som har en annan pappa brukade åka dit och hjälpa honom . På nåt vis så hade de en bättre kontakt då än vad han och jag hade och så fick det vara.Sen pappa blev sjuk så har jag iaf gått in i den roll som han så gärna sett att jag haft,  innan han fick sin stora hjärnblödning. 

                                 Så sant som det är sagt….

….Och fortsättning följer….

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s