Är det OK att bli arg på sina föräldrar…

Innan jag började skriva här så funderade jag mycket över hur och vad jag kan skriva om när det gäller mamma och pappa och deras sjukdom. Om pappa hade varit frisk hade han absolut tyckt att jag skulle blogga . Han gillade att liksom få vara med utan att för den sakens skull vara den som tog stor plats.

Mammas demens har inte gått lika långt som min pappas än och hon är dessutom lite mer privat av sig och därför så avstår jag från att skriva så mycket om henne annat än det jag får tillåtelse att göra.

Får man bli arg på sina dementa föräldrar ??  Finns säkert inget enkelt svar på den frågan  men jag har då blivit arg på mina, mer än en gång.  Ilskan har jag för det mesta vänt inom mig men det gör ju inte att mitt dåliga samvete blir mindre för det …..

Innan jag som anhörig insåg att pappa började bli dement så kunde jag bli rätt irriterad på hans ”tjatande” och ”upprepningar”. Han var stundtals som en grammofonskiva som hakat upp sig, han ringde flera gånger per dag. Struntade fullständigt i om jag hade jobbat natt och behövde få sova.

I mitt yrke så hade jag nog misstänkt att detta var en begynnande demens. De som drabbas av denna hemska sjukdom har en tendens att i början av den gärna upprepa sig för att dölja att de inte hittar ord eller för den delen inte riktigt veta hur de ska föra ett samtal. Ibland hade han nog något på hjärtat då han ringde men innan jag hann svara så glömdes det bort och då kom detta rabblande av samma fraser…..

Nu är jag ju inte sjuksköterska då jag är ledig 😉 0ch vem av oss vill tro att ens förälder håller på att bli dement . Inte jag iaf . Det slog jag bort så gott jag kunde . Pappa hade dessutom haft ett flertal små blödningar i hjärnan , så det var den förklaring som jag gav mig själv och andra med för den delen,  som orsak till hans förändrade beteende. Hans snabba humörsvängningar tolkade jag också som ett resultat av att han inte längre orkade med på samma sätt som tidigare.

Så mitt största bekymmer då, var att jag inte kunde få honom att inse att han behövde hemhjälp och att han helst skulle flytta in på ett serviceboende där han skulle kunna ha lite mer tillsyn. I takt med att han blev somatiskt skruttig så sattes han in på diverse mediciner som han envisades med att sköta helt på egen hand. Han blev så arg bara jag nämnde att jag kunde dela dem i en dosett till honom .

Det var mer än en gång som jag grät av ilska för att han inte en endaste gång kunde lyssna till vad jag sa utan att bli arg då det gällde såna här saker. Allt var frid och fröjd så länge vi höll oss till neutrala saker = inte prata sjukdom, behov av hjälp, bilkörning… Ibland grät jag av ren trötthet , då han ringt hur många ggr som helst fast jag tyckte han borde veta att jag jobbat och behövde sova….

Nu låter det som att vi bara var osams men så var det absolut inte . Vi hade också mycket roligt, han var en otrolig historieberättare, min pappa. I takt med att minnet sviktade så kunde hans berättelser bli minst sagt dråpliga och det kunde vi faktiskt skratta åt tillsammans. Han var otroligt stolt över mina framgångar i jaktskytte och kom många gånger hem till mig och dåvarande sambon för att kolla på när jag tränade skytte.

När jag tillslut tvingades inse att det här handlade om en demenssjukdom , ja då blev det på ett vis lite lättare. Hur svårt det än var att acceptera så insåg jag att från och med nu så skulle vår relation komma att se helt annorlunda ut och att det gällde att hitta ett sätt att förhålla sig till det för att orka med.

 Jag insåg att en ny dörr höll på att öppnas och att jag inte hade en aning om vad som skulle komma att finnas bakom den…

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Är det OK att bli arg på sina föräldrar…

  1. Lena Samuelsson skriver:

    Hej Maria ! Du uttrycker dig fint i text……vet inte om jag berättat för dig att pappa har börjat bli dement ,det har på gått några år ……Så vad jag frågar mig själv är – måste jag ta hand om min pappa ? Han som aldrig visat något behov av varesig mig eller min son ….. Mitt arg stadium hade jag medans jag fortfarande hade förväntningar/ för hoppningar på att han skulle vara intresserad av oss . Ha det bra så hörs vi snart. Kram

    • mariayarri skriver:

      Hallå Lena !
      Nog är det bra trist att vi ska behöva ställa oss de här frågorna nu…. Jag vet ju lite om hur du och din pappa haft det så jag förstår precis din fråga till dig själv.
      Jag tror att det vore bra om vi alla satte oss ner och skrev om hur vi vill ha det då vi blir gamla. Det skulle underlätta så mycket att veta….
      Vita arkivet är ett vedertaget papper att fylla i, det borde finnas ett motsvarande för själva åldrandet, eller hur ?
      Kram // M

  2. Lena Samuelsson skriver:

    I mitt skall det bl.a stå att jag vill åldras med mina vänner , göra det jag inte hann med medans jag jobbade och väntade på att tid skulle finnas i massor…….det gäller bara att ingen går och dör för tidigt i alla fall inte många för då står man där med all tid och inga vänner !
    Jag beställer många och långa trevliga stunder på åldrns höst , och inget stressande vidare till annan aktivitet.
    Kram Lena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s