Pennan är mäktigare än svärdet….

Mycket vatten har flutit under bron vid Lillsjöbäcken sedan vi upptäckte att mamma började förändras…..

Som jag skrivit tidigare så tänker jag inte gå in så mycket på mammas sjukdom i nuläget. Däremot så tänker jag skriva om hur mina möten med sjukvården varit då det gäller mamma…. Möten som framkallat känslor av hopplöshet, ilska, tårar, trötthet, stress, sömnlöshet….. Och för att inte glömma bort det viktigaste ….

Känslan av en total maktlöshet där man måste förlita sig på sjukvårdspersonalens goda vilja att faktiskt vilja hjälpa….. Vilket är långt ifrån självklart, viljan att hjälpa alltså….

Här kommer några axplock från såna möten….Bilderna och dess färger får som vanligt spegla de känslor som jag har ; vissa mörka, murriga, sorgsna,  andra mera ljusa, glada och hoppfulla…..

När jag först märkte att nåt var fel med mamma så var det för att hon började tappa ord, hon började glömma saker som hon inte gjort tidigare, tedde sig av och till deprimerad men det som ffa oroade mig var hennes snabba och kraftiga viktnedgång.

Pratade med sköterskorna på HC flera gånger för att få en tid, vilket de lovade att ordna… Veckorna gick och blev till månader utan att hon fick någon läkartid trots att jag ringde och stötte på flera gånger.

När jag till slut tappade humöret och sa att om hon inte får en tid omgående så kommer jag att göra en anmälan till vår landstingsdirektör, politiker och patientombudsman om vad som försiggår på eran HC….. Då , plötsligen fick vi en tid samma vecka.. Hos en dansk läkare….

Nu är det inte så att jag tycker att det är nåt fel på danska läkare men just den här är det otroligt svårt att förstå…… Vet inte hur det är med er danska men  mammas och min kunskap och ordförståelse i det språket är minimala.

Det går att förstå om personen ifråga pratar långsamt och tydligt…. Men det låg inte för vår doktor….. Efter att ha fått vänta i 30 minuter efter utsatt besökstid,  fick vi då äntligen komma in…..

Bäst som vi satt där och försökte förstå vad han sa; och fortfarande i tron om att vi skulle få hjälp, så ringde hans telefon, varvid han efter en stunds lyssnande ilsket skällde ut personen som ringde…. Efter avslutat samtal lyckades jag tillslut få klart för mig att det var en farmaceut på ortens apotek som gjort honom upprörd…..

5 minuter senare ringer telefonen igen, denna gång så höjer han rösten än mer och det snällaste jag kan säga är väl att personen i andra ändan av luren fick sig en rejäl skopa ovett….

Nu kommer jag till det värsta…. Efter att han troligtvis slängt på luren i örat på den som ringde så vänder han sig till mig och säger ilsket, du jobbar väl som sjuksköterska?…. Jo, det kunde jag ju inte neka till… Då fattar väl du hur jobbigt det är med alla dessa ångestpatienter som ringer och ska ha bensodiazepiner….

Mamma såg i det närmaste skräckslagen ut, hon som dessutom har en sån respekt för läkare i allmänhet……Och då menar jag läkare som uppför sig som de ska och inte skriker och är arga….

Där satt jag, i egenskap av dotter , dessutom en mycket bekymrad sådan….. och fick stå till svars för och försvara en patientgrupp utifrån min yrkesverksamma roll som sköterska….

Med iskall röst så sa jag bara att alla människor oavsett problematik, har rätt att bemötas korrekt och bli tagna på allvar. La sen till att jag tyckte det var synnerligen olämpligt att ha telefonen på då han har patient besök…. Och att sekretessen gentemot den som ringde verkligen gick att ifrågasätta….. För den personen var nämligen patienten som farmaceuten ringt om…..

Efter 40 min samtal varav 15 i telefon så konstaterade han att mamma var frisk…. men efter många om och men upptäckte han iaf en B12 brist….. Nu tände han ett litet hopp om att mammas problem kanske skulle gå att fixa till….. Och hopp var nåt som vi verkligen behövde….

Nu blev ju inte mamma bättre trots dessa B12 injektioner som jag ger henne, och från julen så har allt snabbt försämrats ….. I takt med försämringen så blev det nya samtal med sköterskorna på HC….

Jag började mer och mer tro att det var lättare att komma in i  Vita Huset  och få ett möte med president Obama under pågående valkampanj…..Än att ta sig in på denna HC,  för att få en läkartid……

Nästa episod jag väljer att berätta om är när jag efter ihärdigt ringande till sköterskorna,  tillslut lyckades övertyga dom om att mamma troligen hade en begynnande demensutveckling,  och att hon behövde få en utredning om det….SNARAST…..

Så att rätt behandling kunde påbörjas, rätten till att påbörja ansökan om särskilt boende kunde igångsättas , tas av rätten att köra bil, ge henne rätten till att få hemsjukvård och annat stöd som kan behövas i hemmet, i väntan på särskilt boende…….

Rätt, rättigheter, rättvis vård….. Fina ord men innebörden i dom får man slåss som en tigrinna för att få ta del av, det är nämligen ingen självklarhet….. Så har iaf  jag och Eva upplevt det under resans gång….

Det tog några månader från att jag började tjata i Februari tills att det bestämdes att Minnesteamet skulle komma hem och träffa mamma och påbörja en demensutredning……

Träffen blev andra veckan i Juni. Nu var det inte på något vis Minnesteamets fel att allt tog så lång tid , de väntade på att läkaren från HC skulle skicka en remiss till dom om att påbörja denna utredning…..

Sköterskorna som kom hem till oss var helt fantastiska i sitt bemötande av ffa mamma men även mig och Kalle. Dom lyssnade , tog sig tid…. Ingen av dom hade sina mobiler påslagna…. bara en sån sak…. Mamma hade gruvat sig innan de skulle komma , hon trodde att hon måste göra nåt slags prov som sen skulle betygsättas….

Och på ett sätt så hade hon ju rätt, hon fick göra ett test och utefter hur hon klarade av det så fick hon poäng…. Tyvärr väldigt låga poäng…. Kalle och jag blev under tiden intervjuvade i ett annat rum och gavs möjlighet att i lugn och ro ge vår bild av hur mamma förändrats…..

Det bestämdes då av minnesteamets sköterskor att de skulle skicka testsvaret till läkaren på HC så att hon nu kunde få en ny tid där för vidare utredning, troligtvis i början av augusti då semestrarna nu stod för dörren…. Jag bad särskilt om att inte få den danske läkaren som vi träffat för ett år sedan….

Augusti kom och gick utan att mamma fick någon kallelse om någon läkartid. Ringde då dit för att höra vad det berodde på . Fick då till svar av sköterskan att de hade så mycket att göra efter sommaren och att de låg lite efter i sitt jobb….. Mamma kunde knappast räkna med att få någon tid inom en snar framtid…. Hennes ärende ansågs inte vara av akut art….

Ringde de snälla systrarna på minnesteamet som blev förskräckta över att mamma inte fått någon tid. Nu lovade de att ringa dit och stöta på och dessutom se till att hon skulle få en annan läkare än den hon tidigare träffat…..

September månad började nå sitt slut utan att någon kallelse kom. Ny kontakt med HC, som slog ifrån sig och sa att det var minnesteamet som skulle skickat ut en kallelse… HC systern ville inte kännas vid att de fått ett sånt uppdrag…  Nu var det Eva som fick ringa Minnesteamet för att försöka få nån reda i vem som skulle kalla mamma….

Till slut fick vi iaf en tid…. Den 1:a Oktober….. Eva var snäll och följde med mamma denna gång. De fick träffa en läkare som var otroligt bra, tog sig tid och ffa , verkligen lyssnade… Han hade passat tiden , ingen telefon som ringde och absolut inte uppträtt vare sig irriterat eller stressat….

Ja det här blev en på tok för lång avhandling…. men jag vill verkligen visa att så här olika kan möten med vården se ut…. Och det går väl i det närmaste att förklara i termer som skrämmande , lärorikt men faktiskt också intressant …..mitt i allt det bedrövliga….

Aldrig hade jag kunnat tro att det är så här svårt att få komma in i vården från ”den andra sidan”; alltså patient/anhörig sidan…. Och det är det  jag menar,  är det lärorika….. utifrån mitt yrke…. Jag hoppas innerligt att nån klok person plockar mig från arbetet om jag beter mig som en del jag mött,  har gjort….

Jag vill ändå framhålla att de flesta inom vården är både kompetenta och empatiska men tyvärr finns det en liten klick som inte är det och dom sticker ut så pass mycket från mängden,  vilket förstör ryktet för övrig personal,  för att inte säga vad det förstör för patienter och anhöriga….

Att ta sig tid, lyssna, skapa ett förtroende…. Är så viktigt , inte minst i kontakten med de som har demenssjukdom och dess anhöriga…. Och att ibland som personal, faktiskt stanna upp och spegla sig själv som yrkesperson….. Det är faktiskt inte så dumt !

Den sista bilden får visa på hur en spegling kan se ut i naturen…, en spegling när den är som bäst….Enligt mig vill säga…..  Den visar träden och himlen som speglar sig i en vik av Indalsälven som delvis frusit till….

Pennan är mäktigare än svärdet, sägs det …. Så mina tangenter är mitt svärd och min blogg får vara kampen mot männsikor som inte beter sig schysst mot patienter och anhöriga.

 Vi hörs ! // Maria

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Pennan är mäktigare än svärdet….

  1. Janne skriver:

    Kvalitèn inom vården verkar lite ojämn..
    Din mamma är ändå lyckligt lottad som har dig som hjälper henne. Tänk alla som kommer i kontakt med vården som inte har någon vän eller anhörig som hjälper dem i såna här fall. Verkar som rena lotteriet om man får vettig hjälp eller ej annars, det måste stötas på och bråkas i vissa fall för att man ska få rätt vård!? Vill till att man inte är alltför sjuk om man kommer in ensam tydligen.

    Enormt fina bilder i inlägget för övrigt, har scrollat upp och ner flera gånger och tittat på dem 🙂

  2. mariayarri skriver:

    Jo det känns ibland som att hela vårdapparaten är ett lotteri….Med alldeles för få högvinster ;)….
    Jag gissar att jag är ökänd i mammas hemkommun som den bråkiga och tjatiga dottern… Men det är smällar jag får ta….

    Kul att du gillar bilderna . Tog dom förra torsdagen då jag var med mamma till frissan. Den första bilden är från Lillsjön , de ljusare bilderna är från Indalsälven och bilderna på himlen är tagna då vi var på väg hem till mamma. // Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s