När vården är som bäst……

Vacker bild av jordkällare...

Den här jordkällaren på pappas gård, har också stått sig stark under många år ….Men tiden och åldrandet har gjort att den så sakteliga börjat rasa ihop….. Och lite så är det med oss människor också…… Vi rasar också, ibland av livskriser, sjukdomar,   åldrande eller bara av ”tidens slitage”….

Då när jag kom in till sjukhuset var pappa fortfarande okontaktbar.  

Läkaren berättade att de röntgat pappas hjärna och sett att han hade en blödning på höger hjärnhalva, stor som en tennisboll….  Hon berättade att utgången var minst sagt oviss…. Pappa,  han bara låg där i sin säng, inte ett endaste litet pip hördes, förutom andetagen…. Och de andetagen lät allt annat än bra…. Själv satt jag ( och mitt dåliga samvete ) i en fåtölj bredvid sängen och våndades över att det var mitt fel att det blivit såhär.

De 3 första dygnen var kritiska men på nåt mirakulöst vis så överlevde pappa, egentligen mot alla odds , som hans läkare uttryckte sig…. Men jag tror att det finns en mening med allt och meningen med det här var kanske att pappa och jag skulle komma varann närmre, vilket vi gjorde …. Och jag kan idag känna en tacksamhet över att vi fick den här tiden, även om den inte var så lång och var otroligt slitsam på många plan….

Dimma på fjället 1...

När pappa började att vakna till blev jag såklart glad, han själv var mest förvirrad och han kunde inte riktigt ta till sig vad som hänt…. När han sen upptäckte att hela vänstra sidan i stort sett var förlamad, ja då rann tårarna på honom…. Han är vänsterhänt och gillade att skriva och förstod att det skulle bli svårt att träna upp igen….. När han gråtit en stund så säger han: Man får aldrig ge upp, nu måste jag börja träna…. Och det bästa av allt.. jag har talet kvar !… Och minnet…..

Med en redan påbörjad demens + en hjärnblödning så vill det till att man har en vilja av stål för att komma igen och det hade pappa… Läkaren var förvånad över att han var så träningsvillig och jag med för den delen…. För herregud som han kämpade för att lära sig gå igen och för att lära sig använda vänster arm och hand…..

Under andra veckan så började jag att hjälpa honom att träna sina sinnen….. Smak och lukt med att han fick blunda och känna på t ex en frukt eller ett bär och sen smaka och säga vad det var…. Motoriken med att göra Imse, Vimse Spindel…. Eller göra honnör, ömsom med vänster och höger hand….. Eller bara peka med höger eller vänster finger på näsan, räcka ut tungan åt olika håll, grimasera….. Detta med att träna ansiktsmotoriken var sjukgymnasten noga med att han skulle träna minst en gång per dag…. Vi tränade minnet med att spela Memory…..

Vår favoritträning var att träna avslappning med att lyssna på Vivaldis ”Årstiderna”…. Han somnade lika gott varje gång, själv ägnade jag den tiden åt att bara låta tankarna irra iväg lite som de ville….

Hjortron från Hållfjället

De här bären kände pappa igen, här fallerade varken smak eller minne…. Så hjortron var nåt han fick mest varje dag då han låg på sjukhuset…

Sen fick vi lära oss att ge allt tid…. Nåt som pappa inte tyckte att han hade… Han ville bli bra omgående och flytta hem igen….. Vi fick lära att 5-10 minuters träning var tvungen att betalas tillbaka med 1-2 timmars sömn… för pappa alltså…. Jag sov minimalt den här tiden…. 

Vy från Hållfjället

Tyvärr blev det ingen tur upp på fjället den sensommaren men då var det bra att kunna plocka fram lite bilder att titta på och bara få minnas….

Pappa förbättrades fysiskt, om än inte på långa vägar så som han själv hade önskat…. Tyvärr gick det åt motsatt håll med hans minne…. det blev snabbt försämrat trots att vi tränade på med vårt Memory spelande varje dag….

En dag kom läkaren och kuratorn och informerade pappa att trots förbättringar, så måste han ändå flytta till ett boende med personal…. Han fick veta att han aldrig mer skulle få köra bil…. Att han behövde en godman som hjälpte honom med ekonomin…. Nåt som pappa för övrigt direkt ansåg var en omyndigförklaring av honom….

Den här informationen,  som var så viktig gjordes på ett bra sätt, de tog sig tid, förklarade om och om igen, varför han inte kunde flytta hem ….. Nu hjälpte inte det , pappa la liksom av där och då, han som varit så pigg på att träna tappade plötsligt all motivation…  Han blev deprimerad….  Med depressionen kom  ångesten…. Och det kommer jag att skriva mer om nästa gång….

Vy från Hållfjället

Om sjukvården har varit mindre bra då det gäller mamma så var det precis tvärtom med pappa under tiden han vårdades på strokeavdelningen ….. På den avdelningen så hade de 20 talet platser, patienterna var till största delen äldre och alla i behov av hjälp med i stort sett allt…

Minns inte en endaste gång att personalen var irriterad eller stressad,  trots att de många gånger måste ha varit det …. Där brydde de sig verkligen om hela patienten, inte bara den del där skadan satt….. Och lika mycket som de vårdade sina patienter så ”vårdade” de oss anhöriga och såg till att all vår oro dämpades med kontinuerlig information om vad som hände och vad som planerade att göras med våra sjuka anförvanter…..

Informationen i sig gjorde att jag fick känna mig delaktig i pappas vård …. Och det var viktigt för mig, i synnerhet som jag hade så mycket skuldkänslor…. Att få vara delaktig i vården tror jag är viktigt oavsett vilken sjukdom det handlar om ….. För mig så gjorde det att jag också kunde bearbeta en del av de här skuldkänslorna och faktiskt tillslut lägga dom bakom mig för att kunna gå vidare….

I takt med att jag fick mer och mer kunskap och gavs möjlighet att träffa andra anhöriga i liknande situation som min och pappas ….. Så förstod jag att mina känslor av skam, skuld och otillräcklighet…. Ja det var nåt som många anhöriga på den här avdelningen brottades med….. Det i sig gav en viss tröst och lindring… Känslan av att inte längre vara ensam ….

Fjällbild...

Det här blev ett långt avsnitt… Men så är det i verkliga livet också, vissa kapitel i ens liv fladdrar snabbt förbi och andra tar mer plats…. Och det här var just ett sånt kapitel….

Om nån nu orkade läsa detta långa inlägg så säger jag tack för denna gång och förhoppningsvis så hörs vi igen 😉  // Maria

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till När vården är som bäst……

  1. lagottocattleya skriver:

    Du skriver så fint om dig och din pappa, dina omsorger och skuldkänslor. Så kände jag länge för mormor. Min älskade, som jag växte upp hos. När jag jobbade för mycket och hade man och hushåll och inte orkade komma lika ofta som jag ville – egentligen. Jag hade kunnat göra vad som helst, men förmådde inte riktigt. Mamma gjorde jättemycket under den tiden, men orkade inte allt hon heller. Stundtals bodde mormor hos oss, men när hon gick upp mitt i natten och ramlade ner i källartrappan, då fick det vara nog. Det blev för farligt för henne när hon inte var på hemmaplan.

    Jag känner att du gjorde väldigt mycket för din pappa och att han nog var nöjd. Så fint med bären och bilderna på fjället, så fint beskriver du det. Och – ni hann ju ha varandra!

    Kram från oss i Skåne

  2. mariayarri skriver:

    Jo, vi fick ungefär 1 år från att han fick sin hjärnblödning till att han mer och mer började försvinna in i sin egen värld, dit jag bara har tillträde ibland numer . Fast det är en intressant värld, de gånger jag får ta del av den måste jag säga.
    Känns bra mitt i allt att få ta del av dina kommentarer, återigen så känner jag mig inte så ensam, för känslan av ensamhet var värst under den mest akuta fasen…..
    Kram till er också och särskilt då till Totti och Mille 😉

  3. Inger Sjöberg skriver:

    Kjell och jag har läst hela din blogg och sett alla dina foton. Du har verkligen förmågan att sätta ord på dina tankar och dina bilder är fantastiska. Vi har börjat följa din blogg och kommer att fortsätta att böra det.Jag är glad att du berättade om den då vi talades vid i går. Har du något emot att jag her din bloggadress till Tina? Stor kram från KJell och mig. Sköt om dig!

    • mariayarri skriver:

      Hej på er ! Vad roligt att ni vill följa min blogg och tycker att den är läsvärd, och tack också för berömmet av mina foton.
      Självklart kan ni lämna adressen till Tina .
      Vi hörs ! // Maria 🙂

  4. Janne skriver:

    Du skriver väldigt bra Maria. Alltid intressanta inlägg. Var skönt att läsa vilken bra vård han fick på strokeavdelningen. Hoppas han blir väl omhändertagen även där han vårdas numer!
    Mvh Janne
    P.S. Fina bilder som vanligt 🙂

  5. mariayarri skriver:

    Tack , för ditt beröm .
    Jo, pappa har den bästa omvårdnad som går att få på sitt boende. Personalen där är helt otroliga, minst i klass med personalen på stroke enheten. De ser verkligen till hela människan och tar hänsyn till var och ens individuella behov . Änglar , är vad dom är !
    // Maria

  6. Christina skriver:

    Precis som det brukar vara så är det gripande att läsa vad du skriver, jag kan bara tänka en tacksam tanke att jag inte behövt vara med om något av detta med sjukdom och föräldrar som behöver hjälp ännu.
    Jättefina bilder är det också, du är verkligen en duktig fotograf också.
    Ha det gott och Kram till dig och Yarri.

  7. mariayarri skriver:

    Tack snälla du, bilderna tar mest sig själv när man är uppe på fjället, utsikten är makalös oavsett väder faktiskt….. Men som jag skrev tidigare så står en ny och lite bättre kamera rätt högt på min lista över saker som jag vill ha….
    Blir glad att du tycker att jag skriver läsbart, tycker själv att det är svårt att få ihop en text så att den fångar andra läsares intresse…..
    Kram från mig // Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s