Rehab, depression, ångest…

Fjällbild...

Jag börjar med att visa samma bild som jag avslutade mitt förra inlägg med… bilden på fjället och fjällbjörken i framkant…. En sån björk kanske inte är det vackraste trädet, knotig och lågväxt som den är…. Men tänk så mycket livskraft det ändå finns i ett sånt träd trots att jordmånen kanske inte är den bästa…… Pappa var lite som en sån björk…. Innan han försvann in i sin värld, där han är idag…. Istället för att åldras; så har han backat tillbaka till att vara ca 7 år….

Som jag skrev så var pappa deprimerad över beskedet att inte få flytta hem igen…. Sen kom nästa smäll att han inte skulle få komma på rehab avdelningen…. Jag klandrar inte läkaren för det beslutet; hon var  styrd av sina direktiv att inte skicka allt för gamla patienter dit….

Kuratorn var helt på min sida, att pappa faktiskt borde få komma dit utifrån att han varit så duktig på att träna och faktiskt också gjort en hel del framsteg….. Jag stred som ett lejon på min kant och kuratorn på sin …. Och tillslut så blev det ändå så att pappa fick komma till rehab….. Ingen var gladare än jag , möjligen i så fall kuratorn som delade min åsikt att inte bara se till faktisk ålder utan istället ta hänsyn till det liv som patienten levt innan samt viljan att träna upp sina skadade färdigheter igen….

IMG_0513

Pappas bakstuga, som han försökte att iordningställa innan han blev sjuk….

Rehab avdelningen var lika bra som stroke avdelningen, en helt underbar personal med en enorm kunskap om rehabilitering…. Tyvärr så hade pappas psykiska tillstånd försämrats, han kämpade visserligen på med sin gångträning men med all annan träning; så krävdes det en massiv övertalning, att överhuvudtaget få honom att  delta i ….. Han blev inåtvänd, grät ofta, livslusten försvann mer och mer….. Pappa blev liksom likgiltig inför det mesta…. 

Att se en deprimerad patient är svårt….. Och att se ens förälder uppvisa samma själsliga smärta,  som de deprimerade patienter jag mött gör,  ffa i sina ögon,  är inte lätt att hantera….. Hur många gånger har jag och mina arbetskamrater inte fått vara ett vikarierande hopp för våra patienter….. Och nu skulle jag vara det för min pappa…. då är det helt plötsligt inte lika lätt…. Sen tillkom hans ångest över insikten om att han höll på att försvinna in i en annan värld…. Den ångesten gav sig uttryck i både gråt och ilska……

Nu sattes pappa in på stämningshöjande medicin…. Men det tar några veckor innan den börjar att ge en positiv effekt … och det kan vara ganska så jobbiga veckor…. Han fick så mycket mer ångest under de här veckorna…. En ångest som var plågsam att stå på sidan om och se och inte kunna lindra eller avleda som vi säger på jobbet….. hur ofta fick jag inte höra honom skrika att jag vill inte bli i ”barn döman ”…. Det är ett jämtländskt uttryck som jag inte har nåt bra svenskt ord för…. möjligen kan det översättas med att regrediera till ett barns nivå…..

IMG_0524

Pappa var en duktig finsnickare…. Och varje dag bad han mig att ta med honom hem…. Det skar i hjärtat att se hans blick då jag sa att det inte gick…. Men hur det var så började ändå hans antidepressiva medicin att fungera så smått…. Han blev gladare, ångesten avtog och ilskan som varit mer destruktiv blev nu konstruktiv…. Jag ska visa att jag kan…. Blev hans mantra under en tid….

Han var så duktig pappa;  på att träna …. Att brottas med såväl depression och ångest;  samt sviterna efter en sån stor blödning som han hade, ja det kräver sin man…. och sin envishet och vilja att bli bra igen ….. Jag är full av beundran för att han lyckades kämpa sig tillbaka…. När han flyttade från Rehab till ”korttidsavdelningen” så gick han i stort sett utan stöd eller rättare sagt med levande stöd, kunde äta själv, använde både vänster och höger arm/hand hjälpligt och hade tränat sin mimik och motorik så att han kunde prata förståeligt …

IMG_0589

Han gick många steg pappa;  såväl ner som uppför livets  trappa … På resan från strokeavdelningen till rehabavdelningen…. Jag vet inte om jag själv hade klarat av att komma igen som han gjorde….. Nästa station på vår resa blev att komma till ”Korttids avdelningen”….. I väntan på en plats på det äldreboende vi sökt…. Men den anhalten kräver ett helt eget kapitel….

IMG_0590

Från att ha varit på bottenvåningen…. Och kämpat sig upp till övervåningen…. Med hjälp av en gudomlig personal….  Så skulle vi nu mötas av en bister verklighet…. där de flesta dörrar gällande upprätthållande av fysiska och psykiska funktioner; i stort sett var stängda….. 

Och om det skriver jag möjligen mer i nästa inlägg…. Om jag orkar, för den tiden var hemsk…. Inte minst för pappa…. Jag kunde ju iaf gå därifrån…. Medans han var kvar i det som min fd svärmor kallade för ”dödens väntrum”… Hon fick också uppleva hur det var att vårdas där i väntan på ett annat boende…..

Vi hörs igen !  // Maria

 

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Rehab, depression, ångest…

  1. lagottocattleya skriver:

    Så gripande allt du skriver. Det skrämmer och river, gör mig orolig och ängslig över vad som ska hända mina föräldrar. Och i förlängningen kanske mig själv. Livet är inte enkelt. Det är tur att man inte vet innan.

    • mariayarri skriver:

      Ja emellanåt är vårdapparaten skrämmande, som tur är så finns det mycket bra personal, och det hoppas jag också framgår i mitt skrivande …. Men som jag sa nån gång tidigare så är det ett fåtal som är direkt olämpliga och tyvärr märks de mer än alla som bara jobbar på och gör ett fantastiskt jobb i det tysta….
      Jag vill belysa och göra alla uppmärksamma på att bemötande är viktigt och att det är en rättighet vi alla har men som inte alltid är en självklarhet.
      Blir vi många som protesterar så tror jag vården måste ställa större krav på sina anställda ……
      Idag ska jag ut i kylan på Jamtlis julmarknad 🙂 // Maria

  2. Dan skriver:

    Du skriver bra och fängslande och bilderna som visar och hjälper att förstå. Det är svåra tider att uppleva och du som har erfarenhet genom ditt yrke har kommit lite längre i livet och i din proffesionalitet. Jag beundrar alla de människor som skriver om saker som är så nära och personliga (som du gör). De finns att finna med dagens obegränsad teknik (som vi just nu använder oss av). Själv är jag rätt så sluten när det gäller sociala media men tycker att de är fantastiska – de också!

    • mariayarri skriver:

      Tack för dina uppmuntrande och fina ord.
      Jag tycker att det är svårt att skriva, och särskilt med tanke på att det är fler än jag som ska läsa…. Dagbok har jag skrivit i många år men det är liksom nåt annat.
      Det tog lång tid innan jag bestämde mig för att skriva på det här viset, för jag är som du , rätt privat av mig. Är inte ens med i FB…..
      Men detta är ett sätt att bearbeta det som är jobbigt och samtidigt få ta del av läsarnas åsikter och tankar….
      // Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s