Korttidsavdelningen….

Skrivmaskin..

Pappa hade en farbror som arbetade på Stockholms Tidningen…. Och detta var hans gamla skrivmaskin…. Dammig och inte så snygg…. Men ändå på nåt vis passande att börja det här avsnittet med….. Som känns rätt dammigt det också,  och inte är det särskilt snyggt heller….

Ja, så ska jag försöka skriva om hur pappa hade det på korttids…. Han blev där i nästan 7 månader i väntan på att få komma till det boende där han bor idag….. De bilder som finns med i det här avsnittet är minnen från hans hem…..

Vet inte om ni också brukar kunna läsa av stämningen direkt när ni kommer in i ett rum…. Jag och pappa gjorde iaf det när vi kom in på själva korttidsavdelningen…. Den var steril, inte på nåt vis ombonad, oroliga patienter som vankade av och an i korridoren mer eller mindre ångestfyllda och högljudda…. 

En personalgrupp, ffa sjuksköterskor,  som inte visade nåt större intresse för de patienter som redan fanns där, eller för vår ankomst…

IMG_0341

Pappas omedelbara kommentar var ” Hén vill je in´t vära”…. Fullt förståeligt,  för jag tänkte samma sak själv, även om jag inte uttryckte den tanken lika högljutt som han….. Som tur var så fanns det helt underbara undersköterskor och en av dom blev hans kontaktperson…. Linda….. Hon var så duktig på att bemöta pappa och tog verkligen hand om honom på bästa sätt under hans tid där….

Värre var det med hans kontaktsköterska, där fungerade ingenting… Han lyckades reta upp pappa varje dag…. Istället för att ta reda på orsaken till pappas ilska så medicinerade han honom med lugnande….. Till min stora ilska och förtvivlan! …..  Medicineringen gjorde att han blev ännu tröttare och hade svårt att klara av sin motorikträning som var så viktig för honom…. Linda gjorde sitt bästa att iaf gåträna honom till och från matsalen…. Sederingen gjorde också att hans minnesträning inte fungerade alls….

Undersköterskorna slet verkligen på den här avdelningen, ständigt underbamannade…. Många äldre patienter med svåra somatiska och psykiska problem som de gjorde sitt bästa för att hinna med….

Chiffonjé 2...

När jag försökte prata med pappas kontaktsköterska om de problem jag uppmärksammade så blev jag oftast avsnäst med att alla gjorde så gott de kunde ……  Innan vinterkräksjukan bröt ut på avdelningen så var jag där i stort sett dagligen och det var ytterst få gånger jag såg sjuksköterskorna ta del av patientarbetet annat än vid medicindelning…..

Jag är väl medveten om att det tar tid att dokumentera …. Vilket är den vanligaste orsaken som sjuksköterskor uppger;  till varför de inte är ute på avdelningen och deltar mer i det direkta patientarbetet ….  Men för att kunna göra en bra dokumentation så anser jag att man måste träffa patienten personligen, och inte enbart gå på andrahands uppgifter…..

Min egen högst personliga åsikt är att jobbet också blir så mycket roligare om sjuksköterskor, skötare och undersköterskor hjälps åt med patientarbetet…. 

Porslinsservis..

Många av de äldre som var där fick precis som pappa vänta i månader för att få plats på de boenden som de sökt att få komma till… Då kan jag tycka som anhörig att det vore bra få ta dit t ex ett foto att ha på sängbordet, en radio att lyssna på, ett eget täcke, en filt ….. Men icke sa Nicke….

En av de äldre sköterskorna sa med emfas att ” På den här avdelningen ska inte patienterna bo in sig ! Vi vill inte att ni tar hit så mycket personliga tillhörigheter annat än deras kläder, de ska ändå snart flytta härifrån ”…..

Herregud, jag som alltid tyckt att det varit så viktigt att just de äldre har saker omkring sig som de känner igen….. Det är nog besvärligt, för att inte säga förvirrande för en äldre människa, att komma till ett nytt ställe …. Och inte bo in sig…. De flesta var där i månader innan de fick komma till ett annat boende….

Kaffeservis...

Hur som haver så trotsade jag de som ”ansvarade” på avdelningen och tog dit en cd spelare så att pappa kunde lyssna på en ljudbok av H Lindqvist eller lyssna till klassisk musik…. Oj, vilket ståhej det var om denna cd spelare…. Den var i vägen, kunde gå sönder, bli stulen och sist men inte minst så var den en dammsamlare…..

En annan dag bestämde jag mig för att träna pappas minne…. Detta var på hösten, så jag gick ut och samlade in olika slags höstlöv i alla de färger, införskaffade ett fotoalbum och tog med en massa gamla kort från pappas ungdom …. Köpte också med frukt, godis och kakor som han gillade…

Sen satte vi oss vid ett bord och började iordningställa albumet, det tog nästan en dag men oj vad han tyckte att det var roligt, han berättade vilka som var med på korten och jag fick till uppgift att skriva namnen under respektive bild …. Ovärderligt att ha kvar idag + att det är ett fint minne av nåt som vi gjorde tillsammans …..

Det kanske bästa med den här dagen var att efter en stund hade nästan alla de uppegående patienterna satt sig tillsammans med oss, de hjälpte till med att klippa och klistra, äta frukt, godis, kakor ….. Och det var så roligt att faktiskt se äkta glädje i deras ögon över att få vara med , att få aktiveras….

Men det allra bästa var ändå när en av sköterskorna kom och undrade vad vi gjorde eftersom det var så lugnt på avdelningen ……

Gammalstugan...

Nu blev det så att efter ca 2,5 månad så började vinterkräksjukan att härja på avdelningen och då jag själv arbetar i vården så var det olämpligt att jag gick dit och besökte pappa för att sen riskera att dra med mig smittan in på min avdelning…..

Ni kan tro att jag oroade mig för pappa som nu var helt utelämnad till personalens goda vilja att träna honom, utan att jag var där och hjälpte till eller tjatade på personalen att göra det ….

Tänker avstå från att berätta om den här tiden…. För det gör fortfarande så ont att minnas …. Men jag kan säga att det inte gick så bra…. Efter 1,5 månad hade han tappat de färdigheter han hade med sig från rehab…. Han var återigen deprimerad, ångestfylld, irriterad, förvirrad och stundtals aggressiv…..

Det var hemskt att se honom på det här viset…. Demensen hade fått ett stadigare tag om honom och så kanske det hade blivit ändå men jag tror ändå att förloppet skyndades på i och med att han vantrivdes och att han fick minimalt med stimulans …..

Bakstugan...

Han firade både jul och nyår där det året… Och det enda han önskade sig var att få dö… Det gjorde så ont att höra och att komma med uppmuntrande ord i det läget han befann sig…. Ja, det var inte lätt… Fy sjutton så ledsen jag var när jag gick ifrån honom för att inte tala om hur ledsen pappa själv var…. 

Min fd svärmor, som också vårdades på den här avdelningen några år innan pappa kom dit,  kallade den för dödens väntrum…. Och jag kan förstå henne, hon grät precis som pappa och bad oss att ta henne därifrån….

Pappas hus...

Vissa dagar då jag kom dit visste han inte vem jag var, andra dagar var han ilsken för att jag inte tog honom därifrån…. Nästan varje gång såg jag en själslig smärta och en ångest i hans ögon som gjorde att det knöt sig i bröstet på mig…. För det är ju så att själens smärta inte på nåt vis gör mindre ont än den kroppsliga….

Pappas ångest den tog sig uttryck i rädsla… eller kanske skräck, över vetskapen om att han i allt snabbare takt höll på att bli dement…. Ibland, när han inte kunde uttrycka sig i ord, ja då skrek han…. rätt ut… eller bara slog på det som han kom åt att slå på …. Och många gånger grät han hjärtskärande…. Min pappa som jag aldrig tidigare i mitt liv sett gråta…. Han var ju den som alltid var stor och stark och inte behövde mig….. Det var inte så här det skulle bli……

Min ångest såg lite annorlunda ut, den var mer inåtriktad än utåtriktad…. Värst var det att åka därifrån, då var det trångt i bröst och hals … Svårt att andas…. Tårarna som rann och gjorde det svårt för mig att köra bil ….. På kvällarna kom ofta det dåliga samvetet över mig och då gällde det att snabbt ta kommando över andningen så att inte ångesten fick greppet om mig….. Oftast lyckades jag med det men inte alltid…..

Snickeriet..

Oj, som jag saknade den underbara kuratorn från medicin som dagligen kom in till pappa och mig och frågade hur vi mådde…. Ibland när jag var ledsen så tog hon bara med mig för att jag skulle få gråta ifred inne på hennes rum …. Tror aldrig att någon bortsett från Linda, frågade hur jag mådde under tiden på korttids….

Nu har jag ändå haft tur som har några få väldigt nära vänner som stöttat, tröstat och ställt upp i ur och skur… Under de här jobbiga åren med pappa…. Utan dem så vet jag inte hur jag skulle ha orkat…

Till slut fick pappa komma till det boende han är idag…. Och där har han det så bra . Personalen är fantastisk, ser till varje enskild individs behov av psykisk och fysisk omvårdnad… De ringer och pratar med mig så fort det är nån förändring i pappas mående…. Han behöver inte äta några lugnande eller antipsykotiska läkemedel idag…. Han får lov att var den han är…. Jag känner mig delaktig i deras omhändertagande och är helt trygg med att de tar hand om pappa på bästa sätt…..

Fin bild av pappa..

Pappa 2012…..

Vad hände då med korttidsavdelningen…. Det fanns 2 såna avdelningar och båda är sedan några år nerlagda … Och ingen är gladare än jag över att det blev så…. Idag finns det korttidsplatser insprängda på de olika äldreboendena i kommunen… Kanske inte helt optimalt men jämförelsevis med hur det var tidigare så är det en bra mycket bättre lösning…..

// Maria….

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Korttidsavdelningen….

  1. Dan skriver:

    Slutet på den här berättelsen verkar ändå ha ett någotsådär bra slut. Tur att det där stället lades ner. Ofta är det inte så lätt att arbeta inom kommun och stat med för lite pengar till verksamheten men det är ingen ursäkt för hur personalen agerar. Förskräcklig historia om radio och tillhörigheter som inte fick lämnas. Underbar historia om när de boende samlades i gemensam aktivitet med album och fika. Man känner sig hjälplös och onyttig när man inte kan hjälpa men jag tycker att du utför ett fantastiskt arbete/gärning genom att vara den du är och finnas till.

    • mariayarri skriver:

      Tack Dan, vad fint av dig att säga så !
      Att arbeta i Landstinget eller kommunen i dessa besparingstider är absolut inte enkelt men vi får ändå inte glömma att uppföra oss mot andra, som vi själva skulle vilja bli omhändertagna….. Svårare än så behöver det inte vara … Och inte kostar det nåt heller…mer än det faktum att vi måste ta oss tid…
      // Maria

  2. Ingrid Selberg skriver:

    Maria vad det gör i bröstet när jag hör hur din pappa hade det på korttidsavdelningen.
    Det finns många olämpliga människor som arbetar i vården. Tyvärr är det de som många gånger syns mest.
    Har träffat många underbara människor i vården under mina 46 år som skötare.
    Tyvärr motsatsen också
    Kämpa på med din blogg den belyser ett ämne som verkligen berör. Ingrid

    • mariayarri skriver:

      Hej Ingrid ! Jag blir så glad att du hör av dig och att du läser min blogg .
      Jo, jag ska nog kämpa på med den ett tag, den är ett sätt att bearbeta det som hänt …
      Jag brukade aldrig vara rädd för att bli gammal men efter att pappa vårdades på korttids, ja då fick jag en hemsk inblick i hur eländigt det kan vara….. Och då var jag rädd. livrädd….
      Nu har jag bestämt att jag vill vara på samma boende som pappa då jag blir gammal, de är helt underbara där på Häradsgården.
      // Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s