” Hjärnspöken ” ….

Morgonrodnad 1, 1...

Något som har varit svårt för mig att hantera;  är mina föräldrars  psykotiska symtom som de fått till följd av sina olika demens sjukdomar ….. Båda har haft eller har  syn/röst hallucinos och vanföreställningar …

Jag vet mycket väl att många får de här symtomen och har oftast inga problem att hantera det i mitt arbete …. Men när det gäller ens egna föräldrar , ja då är det inte alls lika enkelt  … Man har ju en emotionell relation till föräldrarna som inte finns till patienterna ….  Och heller inte ska finnas …  Men återigen så väcker det så mycket känslor inom en själv …. Som måste tas omhand så att de inte överförs till mamma eller pappa ….

Kanske låter jag som en känslomässigt instabil person men så är det inte …. Tycker jag själv iaf … Men jag vill lyfta upp och fram att olika sjukdomar väcker känslor inom en själv som vi inte alltid vill prata om …

För mig är det inte ett tabu eller en svaghet att blotta det som kan upplevas vara ens mindre starka sidor … Nä , jag tycker istället att det kan vara en styrka att våga se de här sidorna av sig själv emellanåt …. Även om det kan vara jobbigt …. 

Morgonrodnad 2, 2...

Under en ganska lång tid så hade pappa det väldigt besvärligt med att han upplevde sig sitta på ett tåg … Ett tåg som han inte  trodde att han skulle hinna gå av då det passerade Häggenås, hans hemort  …. Den här stressen av att kanske inte hinna gå av tåget , ….  Gav honom så mycket ångest …. Men även aggressiva utbrott …

Ilskan kom sig nog mest av att vi runt om försökte få honom att förstå att han inte satt på ett tåg …. Han kunde skrika att jag måste väl för tusan se konduktören !… Var jag blind ?? …

Nåt annat som de förde med sig var att han inte alla kvällar ville lägga sig …..  För om han somnade …. Då missade han definitivt stationen där han skulle gå av tåget …. Det kunde också vara så att han satt på perrongen och inväntade tåget … Och att sova i den situationen som han befann sig i … Ja det var inte att tänka på …. För då missade han att kliva på tåget  ….

Han hade även en del religiösa vanföreställningar …. Han upplevde att han var inlåst i en kyrka och inte kunde eller fick bli utsläppt …. De gångerna var han livrädd …. Att inte bli utsläppt från kyrkan var ett straff för nåt i livet som han gjort och nu skulle sonas ….. Ett slags ”Pay back time ” ….

Förstå vad hemskt att tro att detta är ens verklighet … Vanmakten över att inte omgivningen tror på det man säger och ser …. En vanmakt som både utmynnar i aggressionsutbrott och förtvivlad gråt …..

Morgonrodnad 5, 5...

När pappa hade sina klara stunder , då grät han … För detta med tåget fanns ändå med i hans tankar men just då så kunde han ändå förstå att det inte var annat än ”hjärnspöken” ….

Dessa skiftningar mellan psykotisk förvirring och relativt klara stunder slet han så ont med , pappa …. Och detta gjorde jag också … Eller rättare sagt gör , för jag är i det läget med min mamma idag ….

När det var som värst med pappas symtom så visste jag varken ut eller in , korregeringar och tillrättavisningarna gjorde ju honom bara mer ångestfylld och argsint …. När han hade mer klara stunder så ville han att jag skulle vara ärlig om vad som höll på att hända med honom … Men den ärligheten gav honom ytterligare ångest för att inte tala om hur ledsen han blev …

Träd o himmel 2. 2...

Det var som att gå omkring i ett minerat fält …. Oavsett vad jag sa så blev det på nåt vis fel … Det tog ett bra tag innan jag kunde erkänna för mig själv att ”maktkampen” om vem av oss som hade rätt eller fel inte var nåt annat än en destruktiv handling …. För oss båda ….

Jag började också fundera över det här ”tåg symtomet ” … Kunde det vara hans sätt att uttrycka sin förtvivlan över att inte få flytta hem igen ? … Om det var så , ja då var det inte så konstigt att han reagerade som han gjorde ….

Träd o himmel 1, 1...

Vad jag vill komma fram till är att det är svårt att stå på sidan om och se på …. Och få ta del av en personlighetsförvandling av ens förälder som man inte ens skulle önska sin värsta fiende ….

Utan att kunna göra nåt för att lindra eller hjälpa … Om pappa kände vanmakt så gjorde också jag det men utifrån ett annat perspektiv … 

Det hela handlar inte om vem av oss som kände mest …. Utan hur vi hanterade våra känslor …. Pappa var ju i det läget att han inte kunde påverka sina så mycket ….. Hans känslor var ju som de var , liksom hans syner och röster ….  

Jag däremot var tvungen att rannsaka mina upplevelser av hans förändring … Jag var en motståndare till att medicinera pappa med läkemedel som skulle slå på hans psykotiska symtom ….

Varför då undrar ni kanske  …. Ja, jag har faktiskt inget bra svar på det … Eller försvar … Möjligen att jag fått uppleva de biverkningar hos patienter som dessa läkemedel kan ge … I jobbet …  Och de kan vara rätt obehagliga ….. Eller så handlade det  faktiskt om det jag skrev om i ett tidigare inlägg  …. Om acceptans … Att faktiskt acceptera pappas demens sjukdom …  

Jag och pappa hade turen att han vid den här tidpunkten var knuten till en klok och erfaren distriktsläkare … En läkare som var kunnig i demenssjukdomar och som satte in en låg dos av läkemedlet Risperdal …..

Ett läkemedel som tar bort de psykotiska symtom som pappa hade …. Och som i den dos pappa fick inte gav honom några biverkningar ….   

Jag trodde knappt det var sant vilken förändring som skedde…   Pappa blev lugn , hade inte kvar några av sina stressande och hemska vanföreställningar  … Han fick liksom ett nytt liv … Ett så mycket lugnare liv …

Vinterträd 3...

I dag äter pappa inga antipsykotiska läkemedel … Han lever i sin värld … Barndomsvärlden … En rätt trygg värld som inte ger honom vare sig ångest , aggression eller gråt …

Jag är glad att pappas barndom och uppväxtår måste varit bra … För han är glad nu , sällan ledsen … Och pratar av och till med        ” sina vänner ” … Och det är inget som behöver medicineras bort …. Dessa ” vänner ” är ett bra sällskap för honom ….

Sen har han en personal omkring sig som tillåter honom att vara den han  är … Om jag ska dela ut en guldstjärna till någon så är det just till personalen på Björken i allmänhet och hans kontaktpersoner i synnerhet ….

Vacker bild 16...

Jag hade hoppats slippa göra om de här misstagen med mamma … Men hon vill inte äta den här typen av läkemedel … Och i nuläget har jag svårt att argumentera emot henne ….

Hon är fortfarande så pass klar emellanåt att jag vill att hon ska få bestämma själv … Även om jag rent proffessionellt  vet att hon skulle behöva äta ett antipsykotiskt läkemedel, för att få må lite bättre …. Hennes liv skulle bli så mycket enklare om hennes vanföreställningar försvann ….

Men nu är jag inte sjuksköterska … Jag är dotter och då lyssnar man till andra signaler och argument …  Ibland mot bättre vetande ….. 

Som tur är så har mamma den bästa av geroläkare … Och det känns bra … Mamma gillar honom och jag känner ett stort förtroende för honom. .. Så den dan han säger att mamma ska medicneras … Ja då tror jag att både mamma och jag accepterar det beslutet  ….    

 // Maria …

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till ” Hjärnspöken ” ….

  1. Dan skriver:

    Gripande som vanligt och får mig att reflektera över mina handlingar i förfluten tid. (en nära med vanföreställningar av olika slag) Jag har väl bestridigt de vanföreställningarna där jag har varit av någon slags ond figur – sagt att det inte är sant. För att lugna och ta bort det onda som inte finns i verkligheten. Jag kunde ju inte hålla med och säga att jag gör de där sakerna som finns i vanföreställningarna. Men som förstås ger resultat frustation, ilska och gråt. Så förlösande för er när medicinen sattes in och – kan jag tänka mig lika befriande när den sattes ut. Vi människor kan göra vårt bästa för att förstå men förståelsen kan aldrig mäta sig med att ha upplevelserna själv./en medmänsklig kram från mig – till dig Maria

    • mariayarri skriver:

      Hej Dan !
      Intressant att få ta del av dina upplevelser .
      Att bemöta vanföreställningar är svårt , det blir så lätt att man kränker den som har de här problemen …. För det går ju inte att hålla med om allt i alla lägen …
      Men att bemöta andra som man själv skulle vilja bli bemött i ett utsatt läge är ändå en bra utgångspunkt …. Sen är det inte säkert att det blir rätt det heller men då har man iaf försökt ….
      Det känns bra att pappa slipper medicinen nu, vanföreställningarna klingade av i takt med att han försvann mer och mer in i sin nuvarande värld ….
      // Maria

  2. Dan skriver:

    Jag skulle vilja bli bemött med att någon säger att det inte finns även om jag ser och hör det. Det är ju just det som kan skapa ett känsloutbrott och därför är jag högst tveksam om det är rätt bemötande. Inte ens jag själv vill kanske bli bemött på det sättet när jag väl befinner mig i den situationen. Men man gör så gott man kan…..och får väl (?) vara nöjd med det.

    • mariayarri skriver:

      Ja , man kan inte göra mer än sitt bästa …. Att argumentera med en person som har vanföreställningar är som sagt svårt … Som tur är så finns ju dessa mediciner som tar bort de värsta symtomen …. De läkemedlen som finns idag är betydligt mer skonsamma än de som fanns bara för 10 år sen // M

  3. lagottocattleya skriver:

    Min kära mormor satt i sitt lilla kök och tyckte att gubbarna skulle sluta gräva och spionera på henne. De var därute i trädgården: ”Ser du inte hur de gör?”, kunde hon säga. Jag satt tålmodigt och försökte övertyga henne om att de inte fanns och att hon nog förstod att de inte kunde finnas där. Hon var så underbar, min älskade mormor. Det brukade sluta med att hon höll med mig om att de inte fanns och det inte var något att vara rädd för…men det var lika hemskt att åka ifrån henne varje gång, för jag visste ju…

    Nej, hur ska man göra. När människor man älskar försvinner bort till något man inte känner igen…det är oerhört arbetsamt. Och precis som du säger – när de klara ögonblicken är där så kommer tårarna. Underbart om det finns bättre mediciner idag. Mormor blev helt utslagen och som barn igen och helt oigenkännlig av medicinerna på 80-talet. Så hade hon heller aldrig ätit ens alvedon eller magnecyl utan varit kärnfrisk hela livet…

    Underbara bilder, Maria. Och så passande till din fina, engagerande text.
    Kram.

    • mariayarri skriver:

      Vad fint du skriver om dig och din mormor . Jag kan precis förstå din känsla när du åker ifrån henne … Då finns ju inget eller ingen som kunde fortsätta att avleda hennes tankar…. Du var absolut det bästa stöd din mormor kunde få ! …

      När det gäller äldre och läkemedel så måste man vara lite försiktig i doseringen …
      Äldre är inte så olika barn i det fallet …
      Jag tror att doseringarna ser annorlunda ut idag + att läkemedlen förfinats .
      Sen har nog också synen på äldre förändrats , från att tidigare ha medicinerat bort allt vad symtom de hade, så har man idag en helt annan acceptans…. Och låter en del av deras förändringar bara få vara utan medicinering …..
      Medicinering är bra när den äldre har plågsamma symtom, för de ska det inte behöva ha men som i pappas fall där han i flera timmar kan föra samtal med sina barndomsvänner…. Ja det är då inget som behöver tas bort , för oj så roligt han och de här ”vännerna” har det ! ….

      Tack också för ditt beröm om mina foton, nästan alla var tagna på morgonen, därav det lite annorlunda ljuset . // Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s