En tuff vecka …. A tough week ….

Fjäll 1, 1...

Jag ser att det är flera som tittar in i min blogg … Som inte är från Sverige … Av den anledningen så ska jag på försök, börja  skriva på såväl svenska som engelska …

Ni som är engelsktalande får ha överseende med mina brister i ert språk … Detta är ett sätt att träna upp min engelska som fallit i glömska under många år ….

I´ve noticed that there are people from other countries than Sweden,  visiting my blog … For that reason i´ll try to write as well in swedish as in english …

I hope you can overlook my shortcomings in your language … This is a way to train my english …. wich has been fallen into oblivion for to many years …

Fjäll och lada 1, 1...

Det har varit och är en tungsam vecka … Pappa är sämre … Han tacklar av alltmer … Hans annars så vakna blick är det inte mycket kvar av … De röster han hört från barndomen, verkar också ha försvunnit … 

This week has been tough … Dad is worse … He seems to tackle of a bit day by day …      It´s not so much left of his once, so sharp and wake gaze … And the ”voices” from his childhood seems to have disappeared … 

Skoterspår och fjäll 3, 3...

Det är plågsamt att se sin pappa försvinna allt längre bort … När han var i sin ”demensvärld” så hade vi ändå en viss slags kontakt …. Men nu är även den borta … 

It´s painful to see dad disappear further and further away … When he was in his ”dementiaworld” , we still had a certain kind of contact … But now that contact is gone to …

Indalsälven 2, 2...

Samtidigt som jag sitter hos min pappa … Så ringer mamma och undrar när jag kommer till henne i påsk … Hon blir ledsen när jag förklarar varför jag inte kan komma nu …

Lika ledsen och förtvivlad blir hon när jag säger att jag kommer på tisdag då vi ska påbörja flytten till lägenheten i det nybyggda äldreboendet … 

While i´m with dad … My mom give me a call and wonder when i´m going to visit her, during this Easter … She gets really sad when i explain to her why i can´t visit her now ….

And when i tell her that i will be with her on tuesday … Because that is the day we are going to start move her and Kalles things… To their apartment in the newly build residential care home … She gets even more sad and cries desperately …

Vattenspegling 1, 1, 1...

Så just nu så känns det rätt tungt … dels för att pappa långsamt är på väg bort … Bort till en värld där jag inte kommer att kunna träffa honom … Men det är ju ändå så livet ser ut … Jag vet det … Och det kan jag förhålla mig till … Även om det är ledsamt ….

So right now it feels quite heavy … Partly because dad´s slowly  going  away … Away , to a world where i´m not able to see him … But that is the natural way of life … I know that … And i can accept and relate to this fact … Even if it makes me sad ….

Vattenspegling 3, 3...

Med de som har en demenssjukdom,  ska man undvika att komma i konflikt eller argumentation … Lättare sagt än gjort i den situation som vi nu befinner oss i … Där hon är tvungen att lämna sitt hem … Mot sin vilja ….

Så vi hamnar ideligen i konflikter och argumentationer … om denna flytt … Vilket leder till att jag och Eva snart inte vet hur vi ska hantera hennes sorg och förtvivlan … 

I know that with people who has dementia … You should avoid to start,  or get in to a conflict or somekind of meaningless argumentation …. Easier said than done …. In the situation we are in now  … Where mom is forced to leave her home … Against her own will … 

So we constantly end up in discussions and conflicts … about this moving issue … Which leads me and my sister Eva, to not really know how to handle moms grief and despair …. 

Vattenspegling 2, 2...

Jag önskar att det fanns ett sätt att göra det här på utan att mamma ska behöva bli så ledsen … Men det är nåt jag verkligen misslyckats med … 

I wish that i could find a way to implement this move without making mom so sad … But i´ve completely failed with that mission … 

Indalsälven 15...

Och att känna sig misslyckad … Det är ingen rolig känsla att gå omkring med … Allra minst att vara misslyckad i rollen som dotter … Och att upptäcka att det positiva tänket som man verkligen behöver ha ett överflöd av … För att orka med … Börjar ta slut … 

And to feel like a failure … That is a awful feeling to walk around with … Least of all in the role as daughter …  And to realize that the positive way of thinking, that you really need to have an abundance of … To cope  …  Seems to end … 

Kvällshimmel 5, 5...

Ja, då är det ändå tur att jag har den här bloggen … Som får fungera som en slags ventil … Där jag kan få ur mig en del av den frustration som är en ständig följeslagare … Då jag allt som oftast måste vara förälder till min förälder …. Att vara anhörig , är inte alltid så enkelt … 

Ibland måste man bryta ihop en stund för att sen orka med att  gå vidare … Och för att på nytt försöka se livet från den ljusa sidan …

Även om jag avslutar med en mörk bild … Så hoppas jag att ni kan se att den innehåller ett vackert ljus … Och det ljuset tänker jag hålla fast vid …      

// Maria 😉 …         

It´s lucky for me that i have my blog … Which may be a kind of valve, so to speak … Where i can get rid of the frustration, that is a constant companion … In situations where i have to be a parent to my parent … To be a kin , is not always easy …

I don´t know how to explain this in english so it gets understandable … But sometimes you must allow yourself to break down so you can find your inner strength again …. Then you can move on and start to cope with everything  … And again start looking at your life from the bright side …

Although i finish this post with a dark photo … I hope that you can see that it contains a beautiful light … And that light, is what i´m gonna hold on to …

// Maria 😉 … 

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till En tuff vecka …. A tough week ….

  1. sujogujo65 skriver:

    Min svärmor har diagnostiserats med begynnande Alzheimer och när hon var dålig för några år sedan med Clostridium hade hon problem med vätskebrist som gjorde hennes minne oerhört dåligt. Vid ett tillfälle när jag och sambon var och hälsade på hade hon ingen susning om vilka vi var. Sambon blev oerhört ledsen och förtvivlad. Jag lyckades i alla fall prata med henne även om jag just då var en främling i hennes ögon.
    Någon dag senare frågade sambon personalen hur mycket hon drack och svaret var att hon alltid drack upp glaset med mjölk hon fick till maten. De fick börja föra protokoll för hon undvek att dricka eftersom hon var tvungen att hela tiden springa på toaletten. Den sista kuren med medicin mot Clostridium hon fick var extra lång och trappades ner under ett par månader.
    Idag är hon frisk men minnet är som det är och hon upprepar sig själv ibland. Hon är nöjd med att bo hemma och har tillsyn fyra gånger per dag av hemtjänsten. De kommer med mat och gör smörgås och förbereder dryck som mellanmål. Hon läser dagens tidning, ser på tv och stickar sockar samt ser fram emot besök av hemtjänsten och av oss två.
    En personal sa vid ett tillfälle att det är en anhörigsjuka eftersom den drabbade sällan märker av problemen. Så kämpa vidare med vetskapen att du och din syster gör ett fantastiskt jobb med era föräldrar. Kan tänka mig att du behöver öva på att ställa dina personliga känslor åt sidan emellanåt och bli ”anställd skötare”. Det kanske låter fruktansvärt att jag säger så men jag tror att ni kommer att klara av det galant eftersom ni gör det med kärlek.
    Hälsningar med styrkekramar till dig och din syster
    Susanne

    • mariayarri skriver:

      Hej Susanne !
      Vad tråkigt att höra om din svärmor och Chlostridie eländet … Det är så synd om de som drabbas då de inte alltid kan ge uttryck för vad som är fel …

      Förvisso är Alzheimer en anhörig sjukdom … Men en patient sa en gång till mig att Alzheimer är MIN sjukdom inte min frus eller mina barns , den är bara min .. Och jag tror att det ligger en hel del i det faktiskt .

      Men det är svårt att vara anhörig , riktigt hemskt emellanåt .. Som nu då vi ska flytta mamma . Men ibland så kan mamma och jag skratta åt de tokerier som blir … Såna gånger blir allt så mycket enklare….

      Tack för uppmuntrande och värmande ord ! // Maria

  2. marierengmar skriver:

    Reblogged this on Salig i Snavlunda and commented:
    Låter onekligen tufft,,,tror jag förstår någorlunda. Mina föräldrar var båda svårt sjuka under ett antal år.Det var åtskilliga dagar,timmar när vi som anhöriga höll på att bryta samman och även gjorde så.
    Trösterikt att du omges av så vacker natur och dessutom besitter förmågan att förmedla den via vackra och stämningsfulla bilder. Tack till dig och håll ut! Det kommer en morgondag,,,

    • mariayarri skriver:

      Hej Marie !
      Så ledsamt med dina föräldrars sjukdom. Utifrån den erfarenheten så betvivlar jag inte alls att du förstår vad det jag skriver handlar om .
      Bloggen gör det möjligt att få ur sig mycket av de tankar och funderingar som jag bär omkring på men det bästa är nog kommentarerna som jag får, från er som läser min blogg… och att ni delar med er till mig av era erfarenheter !

      Vad roligt att du gillar mina bilder … Jämtland är ett vackert län med en storslagen natur… Tack för att du ”rebloggade” detta inlägg i din blogg ! Och för din uppmuntran.
      // Maria

  3. lagmonto skriver:

    Vi tänker på dig. Förstår att det är jobbigt med bekymmer och sorg både för din pappa och mamma. Vi tror det blir bra för Gun och Kalle bara de flyttat dit och kommit till ro där. Det är en stor omställning för dem och det är inte ett lätt steg att ta.

    • mariayarri skriver:

      Hej !
      Vad snälla ni är ! Blir alltid lika glad när det kommer en kommentar ifrån er .
      Jo det är en väldigt stor förändring och omställning för dom båda . Tyvärr är det ju så att kommunen ställer krav på att de ska flytta in och inte låter dem dra ut på det i månader …
      Jag hoppas att det kommer att bli bra … Mamma är så liten nu .. Som en fågel … Väger 50 kg .. Så bara det att någon ser till att de äter som de ska kanske gör att hon förhoppningsvis går upp nåt kilo . // Maria

  4. Dan skriver:

    Hej Maria!
    Alltid lika lätt att vara på behörigt avstånd – som jag. Det går kanske inte att glädjas åt att umgås när allt är tungt och svart. Men man får vara glad för nuet och njuta av den lilla gnuttan som dyker upp ibland. En dag finns bara minnen kvar…..Skratt smittar ju säger de….vet inte om det stämmer i alla tillfällen…/kram

    • mariayarri skriver:

      Jo du har så rätt i att man ska glädjas åt nuet … Den tunga känslan får man försöka ge utlopp för i bloggen och skärpa till sig i umgänget med mamma .
      Kram tillbaka // Maria

  5. FeyGirl skriver:

    I’m so incredibly sorry that you’re being overwhelmed with such intense issues…. But remember that you’re the furthest thing from a failure. Those feelings always arise in moments of exhaustion and pain. Much love to you now, as you travel amid these life changes with your parents. I cannot imagine the pain. Always return to what you love, your creativity, to ground yourself!

    And know, on a sidenote, that I have a ”Translation” feature on the email notifications from you — so for me at least, there’s no need for you to write both.

    • mariayarri skriver:

      Hi! Thank you for your kind words! Just now it is a bit painful but i know that things are going to be better.
      OK , so you have a translating widget ? . I wonder if other readers also have that function.. Hmm.. Then there is the fact that i for sure need to train my english 😉 ..
      // Maria

      • FeyGirl skriver:

        Yes, I’m not sure how it appeared, honestly — the translating widget! But it shows in the email notification from you, at the top. 🙂

        I hope you’re doing well…better! Baby steps.

  6. lagottocattleya skriver:

    Åh, Maria, så otroligt vackra bilder och din fina text till. Du har det tungt i omgångar, och det är verkligen svårt att försöka se ljuset – men du kan. Du skriver det själv.

    När min älskade mormor var på väg bort orkade jag inte arbeta på slutet. Hon stod mig så nära och jag hade ingen vana vid att tackla förluster av betydelsefulla människor. Visst är du utbildad och har viss vana i ditt yrke, men naturligtvis är det något helt annat med en mor och en far. Något helt annat. Det kommer så fint fram i dina inlägg också.

    Jag tycker du gör rätt i att skriva på engelska – det är träning och självkänslan stärks. Och – inte alla har översättningsknappar…det har jag fått höra när jag missat min engelska bit…

    Kramar till dig, din syster och Yarri – tänker på er.

    • mariayarri skriver:

      Vad glad jag blir att du gillar mina bilder och det jag skriver .
      Jag förstår att du inte klarade att jobba då din mormor blev sämre . Närstående förluster är alltid svåra att tackla .
      Jag saknar mormor och minst lika mycket min morfar. Han dog till följd av skador han ådrog sig i en olycka … Alldeles för ung … Han var liksom tryggheten personifierad för mig , fram tills att han dog . Hans olycka sitter som etsad på min näthinna än idag, liksom den dagen han dog …

      Att gå in i en yrkesroll då det gäller anhöriga är svårt , i vart fall för mig . Jag fixar inte det.
      Det är svårt nog att vara ”förälder” till sin mamma och pappa ..
      Maj Fant beskriver det så bra i sin bok om sin mamma.

      Känns bra att du också tycker att jag ska fortsätta att skriva på engelska , för jag behöver verkligen träna och öva upp mina färdigheter i det språket igen.

      Kramar till dig också och till mina favvo krulltottar ! // Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s