Förändringar … Changes …

Stugun 1, 1...

Jag känner att min blogg mer och mer ändras från min beskrivning om att vara anhörig … Till att handla om mitt andra stora intresse i livet … Djur och natur … Det var absolut inte min tanke då jag startade bloggen … 

Allt är inte statiskt här i livet … Allra minst en blogg … Den ska vara tillåtande och föränderlig … Annars sker ingen utveckling … 

I feel that my blog more and more are changing from my description what it´s like to be a kin … To be about my  other interest in life … Animals and nature … It was certainly not my intention when i started my blog … 

Everything isn´t static in my life … Least of all my blog … It shall be permissive and changing … Otherwise, there is no development … 

Stugun 3, 3...

Sen pappa dog och flytten med mamma och Kalle blev klar så har luften gått ur mig … Fortfarande finns det många berättelser om min pappa som jag kan skriva om men det tar emot i nuläget …

After my father died and my mom and Kalle moved to their new residential care home … It felt like all air gone out of me … Still there are many stories of my father that i can write about … But at this moment of my life … It takes a stop … 

Stugun 2, 2...

Mamma befinner sig i en fas i sin sjukdom som gör att man som dotter pendlar mellan höga toppar och de djupaste dalgångar … Mest befinner jag mig i dalarna … Jag känner igen mycket från pappas sjukdom även om den yttrade sig på ett lite annat vis …

Mom is in a phase of her dementia that makes me as a daughter oscillates between high peaks and deep valleys … Mostly i find myself in the valleys … I recognize a lot of my   dad´s dementia even if its viewed in a slightly different way …

Stugun 9, 9...

Förutom att ständigt föra en kamp med mitt egna dåliga samvete … Så blir jag i nuläget ofta påmind om att inte räcka till eller göra helt fel saker som bara skapar irritation, ilska och i slutändan tårar hos mamma …

Besides constantly struggle with my own guilty conscience … At this stage i often get reminded that whatever i do its not enough … Or that the things i do only creates irritation, anger and ultimately tears from my mom … 

Stugun 7, 7...

Det börjar bli så uppenbart tydligt att hon inte längre klarar av situationer med för många intryck … Ett besök på stan bör inte innehålla mer än ett besök i en affär …

Nåt som jag verkligen blev varse i måndags och egentligen vet … Men det är så dags att göra nåt åt det misstaget när man befinner sig mitt i en affärsgalleria …

It´s becoming so obvious that mom no longer can handle situations with too many stimuli … A visit to our town should not contain more than a visit to one store … 

That is actually something i know and that i last Monday really come to being aware of … At that time i couldn´t repair my misstake because we were in the middle of a shopping center … 

Stugun 4, 4...

Ni som har små barn som rusar från det ena till det andra och bara vill ha … Vet vad jag skriver om … Och vad händer när föräldern säger nej … Vanligtvis brukar det resultera i högljudda skrik och tårar …

Att vara mamma till sin mamma är inte så särdeles annorlunda … För det något som jag ofta måste vara för mamma numer … Och det innebär också att säga ifrån när det blir fel … 

Those of you who have young children rushing from one thing to another and says; I want that, give me that … Knows what i´m writing about … And what happens when the parent says no … It´s not unusually the result is loud screaming and tears …

Being a mother to my mother isn´t so much different … That is something i often got to be with mom nowadays … And with that come, to speak up when things go wrong … 

Stugun 12, 12...

Sen är det både tydligt och ledsamt att mamma och Kalle gör stor skillnad på vem de får besök av … Då visar de upp en bättre, gladare och trevligare sida … En sida som vi sällan får ta del av numer …

Mot mig och Eva är det helt ok att vara sur, tvär, arg och bitter … Och få framföra de till korta kommanden som de upplever att vi står för … Det är nåt som verkligen gör ont … 

It´s both obvious and sad that mom and Kalle makes a big difference in who they are visited by … They show their visitors a better, happier and nicer side …  A side that we rarely get to take part of nowadays …

Against me and Eva, its apparently ok to be sour, angry, grumpy and bitter … And express directly to us the shortcomings they feel that we stands for … That is something that really hurts … 

Lillsjöbäcken 1, 1...

Detta gör att jag känner mig rätt utbränd på hela anhörig grejen … Jag vill att mamma ska var den som ringer och frågar hur jag mår … Eller säger som hon gjorde förr, att hon var glad att jag fanns och hjälpte till … Eller som såg när jag var ledsen och tröstade mig …

Jag vill att de ska sluta upp att misstänka att allt jag gör har en avsikt som inte gynnar dem … 

This makes me feel pretty burned out on the family thing … I want my mom to be the one who calls me and ask how i´m feeling … And say like she used to do before the dementia that she was glad that i was there for here and helped … I want her to be the one who always saw when i was sad and comforted me …  

I wish them both to stop suspecting that everything i do has a purpose that not benefites them …  

Vattenspegling 21, 21...

I nuläget är jag mer än Eva, den som får ta all ilska och besvikelse över att de inte längre har sina bilar kvar … Eller inte ”fick” bo kvar hemma … Jag tycker inte att man med ålderns rätt får bete sig hur som helst … Att vara medvetet elak är inte OK ! … Och även om man har en sjukdom så får man ändå inte bete sig som man vill …

Jag vill inte bli anklagad för att ha lurat av mamma bilen till försäljning … Sånt gör ont att få höra … Eller för att ha kastat bort eller förskingrat saker …

At the moment, I more than Eva, are the one who get to take all their anger and disappointment over the fact that they no longer have their cars left … Or no longer would be able to stay in their own house … I don´t think that age itself is an excuse to behave like they are doing just now … Being consciously dum towards another person is not OK ! … And even if you have an illness its not ok to behave as you want …

I don´t want to be accused of having deceived mother to sell her car … That kind of things hurts to hear … Or be accused for throwing away or misappropriating things … 

Segnäset 25, 25...

Att skriva om såna här saker är inte enligt vett och etikett boken  … Men jag anser att man också ska och faktiskt måste kunna få lyfta upp och fram de mindre roliga delarna med att vara anhörig till en förälder med demenssjukdom eller för all del ”bara” vanligt åldrande …

Jag har träffat alldeles för många anhöriga i jobbet, som hållit allt för sig själva …Bara för att det inte får vara sprickor i fasaden utåt sett … Och de här anhöriga är ofta helt utslitna …

To write about things like this is not according to the  book about wit and etiquette … But i think you also and indeed must be able to lift up and present the less fun part of being a kin to a parent with dementia or indeed ”just” normaly aging …  

I´ve met far to many familie members in my job, who has kept everything to themselves … Just bacause the outward facade must look good … And these kins are quite worn out …   

Segnäset 11, 11...

Det är svårt att vara anhörig, det har jag sagt mer än en gång i den här bloggen … Men den tyngsta delen är nog att inte våga och att erkänna att det faktiskt är så … För sig själv och till andra …

Jag är tämligen säker på att jag inte är den enda som har upplevt  det jag gör nu … Och jag är tämligen säker på att jag inte är den enda som känner mig rätt slut, fysiskt och psykiskt … Eller som ligger vaken på nätterna och funderar över hur jag kunde bli en så här dålig dotter … 

It´s hard to be a kin, i´ve said that more than once in my blog … But the heaviest part is probably not to dare and to admit that it´s actually is so … For yourself or to others …

I´m reasonably confident that i´m not the only one who has experienced what i do now … And i´m quite sure that i´m not the only one feeling tired, physically and mentally … Or lying awake at night, wonder how i could be such a bad daughter … 

Segnäset 12, 12...

Så utifrån det jag nu skrivit så kanske ni förstår, att det tar emot att skriva om att vara dotter … Det ger mig i nuläget mer att skriva om det som ger mig lugn och ro … Yarri, djuren och naturen … Så jag kommer att fortsätta att skriva om det … Anhörig delen får numer vara den del som glimtar fram emellanåt i min blogg …

So based on what i now have written, i hope you understand why it receives to write about being a daughter … Right now, it gives me so much more to write about things that gives my mind som peace … Yarri, animals and nature … So i´ll continue writing about that … And just let the category about being a kin, glimpse once in a while in my blog …  

Segnäset 27, 27...

För er som undrar … Jag älskar min mamma … Hon är och har alltid varit min bästa mamma … Men just nu är det svårt att vara den som hela tiden får klä skott för den personlighetsförändring hon börjar genomgå … Eller ta emot den bitterhet som genomsyrar Kalle …

For those of you who are wondering … I love my mom, she has always been the best of mom´s for me … But right now it´s hard to be the person in her life that constantly gets the blame for the personality change that she begins to undergo … Or be the one who receive the acrimony that permeates Kalle …

Segnäset 8, 8...

Jag har redan gjort den här resan för några år sedan och hade helst sluppit att vara resenär igen … Men man väljer inte alltid hur livet ska gestalta sig …

Jag trodde alltid att det skulle bli enkelt att ta hand om mamma jämfört med pappa … Kanske för att mamma och jag alltid stått varandra så nära … Och kanske är det också anledningen till varför det känns så tungsamt just nu …

I´ve already done this trip several years ago and would have preferred to  avoid being a traveller again … But you can´t always choose what life will turn out to be …

I always believed that it would be easier to take care if mom rather than dad … Maybe because me and mom been so close to one another … And perhaps that is the explanation to why i feel that everything is so heavy right now …

Segnäset 3, 3... 

Och nej, jag kommer inte att hoppa av tåget … Som min pappa ibland undrade om jag skulle göra när han hade haft nåt av sina otaliga utbrott mot mig i början av sin demens … Trots allt så försöker jag vara en ansvarstagande och omhändertagande dotter … Med de fel och brister som jag uppenbarligen har 😉 …

And no, i will not jump off the train as my dad used to ask me when he had one of his numerous outbursts against me in the beginning of his dementia … Anyhow, i try to be a responsible and caring daughter as i possibly can be … With the faults and shortcomings i apparently have 😉 …  

Segnäset 1, 1...

När jag satt och skrev det här inlägget så ringde sköterskan från pappas äldreboende … Hon ville bara höra hur jag mådde … Hon sa; det har ju gått 2 månader sen din pappa dog nu … Då rann tårarna … Så omtänksamt gjort av henne …

When i sat and wrote this post, dad´s nurse from the residential care home gave me a call … She just wanted to know how i was feeling now … She said; it´s gone 2 months now since your dad passed away … My tears flowed … So thoughtful done of her …

Segnäset 5, 5...

Både jag och Yarri fick så fina hälsningar från Personalen … Jag saknar alla så mycket men särskilt pappas kontaktpersoner … De var ett ovärderligt stöd för mig under åren … Har inte orkat med att åka tillbaka dit ännu men ska ta mig i kragen under sensommaren …

Jag vet att Ewa, Kicki och Eva brukar läsa min blogg och ni ska veta att jag aldrig kommer att glömma bort er , ni är en gåva till de äldre , bara så ni vet 😉 … Sen kan jag hälsa er från Yarri , han ylar hysteriskt när vi nån gång passerat Lit utan att åka in till er på Häradsgården … 

Both i and Yarri got such nice greatings from the staff … I miss them so much, especially dad´s contact persons … They were valuable support for me during the years … I has not been able to visit them yet, it´s to painful,  but i will take myself together and visit all of them in the end of the summer …

I know that Ewa, Kicki and Eva sometimes read my blog and i will never forget either of you, both of you are a gift to the elderly, just so you know 😉 … Yarri send his best regards to both of you, he howls hysterically when we sometime passed through Lit without visiting Häradsgården …

Segnäset 7, 7...

Efter det här samtalet känns livet lite ljusare igen 😉 … Och det visar väl på hur lite som behövs för att göra någon annan glad 🙂 …

Och en annan sak som gjorde mig glad var när jag skjutsade mamma till tandläkaren i måndags utan att det blev irritationer … När jag sa det till mamma så sken hon upp och sa att hon också tyckte att det var bra … Sen tittade hon på mig och sa …

Jag tycker att vi ska skriva ett kontrakt där det står att du inte får provocera mig 😉 … Och sen ska du skriva under det kontraktet med ditt namn, jag kan också skriva under det om det får dig att må bättre 😉 …

// Maria

After this conversation, life feels a bit lighter again 😉 … And that shows how little it takes to make someone else glad 🙂 ….  

Another thing that made me glad was when i drove mom to her dentist this Monday without any irritations or tears … When i told mom that this atmosphere maked me glad she said that it make her glad too …

Then she looked at me and said … Maria, i think we should write down a contract there it say´s that you are not allowed to provoke me 😉 … And you have to sign this contract with your name, and if you want i can put my name on it too, if it makes you feel any better 😉 … 

// Maria

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Förändringar … Changes …

  1. lagottocattleya skriver:

    Maria – finns det någon starkare än du? Mer uthållig, mer omtänksam eller mer fantastisk dotter och anhörig? Jag läser med tårarna rinnande…du är så klarsynt, ärlig och rak. Du vågar tala om hur det verkligen är i din situation med de äldre. Precis som du säger så är människor i allmänhet rädda för att avslöja fulla vidden av problemen.. Det är viktigt att visa hur det verkligen kan vara, både för din egen och andras skull. Kram och varmt tack för att du finns.

    Jag skickade ett mejl innan idag. Vi hörs, min vän.

    • mariayarri skriver:

      Ann-Christin, jag är absolut inte så stark men jag har nog rätt mycket av den Jämtländska tjurigheten inom mig … Den tar man sig hyfsat långt på 😉 …
      Det värmer att du uppskattar det jag skriver … Att vara ärlig och rak är väl en ”yrkesskada” efter alla mina år i jobbet … Att ge dubbla budskap är nåt som aldrig är bra och kan få förödande konsekvenser …

      Så ibland måste man vara rak även med sina äldre och sjuka anhöriga … I vart fall i de lägen där de är på väg att fatta beslut som negativt påverkar deras egen hälsa … Eller säga stopp, du är en trafikfara för andra …
      Men det är oftast de här 2 sakerna som ställer till mest diskussioner och ilska hos den äldre … Att vara konflikträdd är inte en bra egenskap i omhändertagandet av äldre oavsett om det är i jobbet eller när det gäller ens egna anhöriga …

      Jag är glad att mamma är just min mamma även om vår relation av och till är lite ansträngd i nuläget 😉 …

      Många kramar till dig från mig och Yarri
      Ps/ Ska kolla mailen 🙂 /Ds

  2. allmycke skriver:

    Jag har själv undsluppit erfarenheten att ta hand om en dement förälder, men däremot har jag sett hur många vänner och bekanta har haft det i samma situation. Du är på inget vis en sämre dotter därför att du erkänner hur svårt det är att förstå en människa som har blivit helt förändrad till sin personlighet. Däremot är du ärlig och modig som kan erkänna att det är svårt.
    Sitter själv med en situation i min omedelbara familj som inte är lätt att hantera, speciellt som den andra personen befinner sig ett världshav och en kontinent bort… För att inte gå under har jag alltså koncentrerat mig på mitt arbete och förtroendeuppdrag som god man under det senaste halvåret eller så… Mår jag bra? Tidvis – men inte alltid.
    Kontakta mig gärna via trudie underscore p at hotmail dot com om du vill

    • mariayarri skriver:

      Nånstans inom mig vet jag nog att jag är en hyfsat bra dotter men i stunderna då det är som jobbigast ifrågasätter jag mig själv rätt mycket.
      Det känns bra att få reaktioner från andra som uppskattar mitt sätt att försöka skriva och förmedla hur det kan se ut .

      Jag vill inte på något vis lämna ut mina föräldrar och få mig själv att framstå som nån slags martyr … För jag älskar verkligen mina föräldrar. De har lärt mig och lär mig fortfarande mycket om att vara sjuk …

      Jag kan bara försöka tänka mig in i hur otroligt svårt det måste vara att hantera en jobbig situation som din … Då en person inom familjen inte ens finns i samma världsdel . Jag beundrar dig som klarar av det .

      Tack snälla du för att du hörde av dig. Kommer att maila dig vid tillfälle. Jobbar natt just nu. // Maria 🙂

      • allmycke skriver:

        …Det är väl just det jag INTE gör… jag klarar inte av situationen hela tiden. Men som uppfostrad i den svensk/lutherska andan försöker jag tuffa på tills det inte håller längre. Då är min egen blogg och andras en oerhörd hjälp.
        Hör av dig när du orkar/har tid. Synd att våra hundar inte hann träffas när jag var i Ösd över Nationaldagen – jag tror nämligen att de kunde ha trivts tillsammans.

      • mariayarri skriver:

        Åh, vad synd att vi missade varandra den 6 Juni ! Yarri hade uppskattat att få en ny kompis. Han är väldigt förtjust i Rimma medans hon i sin tur är mer förtjust i mig, som hon vet är den som har alla godisar 😉 // Maria

  3. sujogujo65 skriver:

    Så sant, så sant… Du gör det bra och jag uppskattar en ärlig människa även om det gör ont ibland. Jag är själv ärlig och är det någon som behöver hjälp men inte kan säga till själv öppnar jag munnen. Visst trampar jag på ömma tår men hoppas i förlängningen att gott kommer av det onda.

    Som en väninna till mig sa vid ett sånt tillfälle: – Du är den första som satt ord på det vi andra tänker och egentligen borde sagt. Vi är väl som svensken i allmänhet – sköt dig själv och skit i andra. Detta sa hon fast jag satte henne och hennes familj i ”klistret”.

    Så fortsätt berätta, för det är många som behöver höra att de inte är ensamma…
    Kram och njut av djur och natur… 🙂

    • mariayarri skriver:

      Tack för din kommentar och för att du vill att jag ska fortsätta att skriva. Jag kommer att göra det men behöver en paus under en tid nu från anhörig skrivandet … Men jag är övertygad om att viljan att skriva om just det kommer tillbaka men den måste få vila i några månader som det känns nu …

      Jag tror som dig att det finns någon/några som känner igen sig i det jag skriver och kan jag få den någon/några att känna sig mindre ensam om sina problem, ja då är det jättebra .

      Tillsvidare får ni som vill hänga med i mina naturberättelser i stället 😉
      Kram tillbaka från mig // Maria 🙂 …

      • lindasfoton skriver:

        Först vill jag säga Vackra bilder!! 🙂 som vanligt 😉
        Det med anhörig till sjuk förälder känner jag verkligen igen mig i. Min mamma fick en stroke vid 54 års ålder, och blev rullstolsbunden och personlighetsförändrad osv. Tiden efter var vidrig. Sen som ett brev på posten blev jag själv sjuk, då tog kraften helt slut. Idag bor min mamma 7 mil bort och får hjälp dagligen. Vad jag vill komma till är att det finns en gräns hos oss alla, och passerar man den så slutar man utan kraft och energi, el som i mitt fall sjukdom. Man MÅSTE tillåta sig att ta hand om sig själv, utan att på något vis få dåligt samvete. Vårda ditt inre! Och vårda dig.
        Blev lite mkt här nu , hoppas du förstår vad jag menar 🙂
        /Linda

  4. mariayarri skriver:

    Åh, vad tråkigt att höra att din mamma fick en stroke i så tidig ålder! Det måste ha varit en besvärlig tid för er alla .
    Jo, nog är det så att man måste stanna upp ibland och vårda sig själv lite . Jag har lite problem med det men jobbar på att det ska bli bättre.
    Men det är bra att bli påmind om det från andra. Det är det som varit så bra med min blogg att jag haft tur och fått så många trevliga och kloka kommentarer.
    Jag trodde aldrig att det skulle bli så när jag började blogga, så jag är otroligt glad och tacksam över er alla som på olika sätt hör av sig till mig .
    // Maria 🙂 …

  5. bibbipson skriver:

    Fina foton, och fin text om en känslig situation! Har själv en mamma som blivit dement, och varit väldigt jobbig i flera år innan. Nu bor hon på ett så kallat låst boende, och det fungerar jättebra. Men nu börjat min svärmor bli dement, och klarar inte av räkningar och glömmer. Och hon har klarat sig bra till nu. Hon är 86 år! Men hon är världens tjurigaste istället, så få in henne på ett boende blir inte lätt!
    Det är jätteviktigt att inte ta till sig allt som dom säger och gör mot en. Utan tänka att det är sjukdomen som styr. Men det är ju också jättetråkigt att ha förlorat en person man tyckt om. Det går inte längre att fråga saker man tänkt på, dom kommer ju inte ihåg. Ta hand om dig! 🙂

    • mariayarri skriver:

      Ja det där med att de blir lite tjuriga vet jag rätt mycket om 😉 … Min pappa var då han levde envisare än en åsna …Även om envisheten tacklade av lite i takt med att han försvann mer och mer in i sin demens.
      Jobbigaste fasen både för den som är drabbad av demens och den som är anhörig är perioden idå de lever i gränslandet mellan att ibland vara klar för att sen bli hel förvirrad.
      Det är skrämmande för alla inblandade även om det såklart är värst för den sjukligt drabbade .
      Tack för ditt beröm om mina bilder ! // Maria 🙂 …

  6. FeyGirl skriver:

    I can’t fathom what you’re now going through, but I send you much love and many prayers from across the seas! Nature has always been my best healer, and you’re surrounded by amazing beauty. May you continue to find peace here.

    • mariayarri skriver:

      Nature is my best healer too .. I try to be outdoors as much as i possibly can, toghether with my beloved Yarri and of course ”mr Nikon” 😉 …
      Thank you so much Christina for your caring and warm comment. // Maria 🙂

  7. lindami73 skriver:

    Att våga erkänna att saker är jobbiga är en viktig egenskap. Kanske är det den egenskap som faktiskt skapar energi att orka fortsätta. Att låtsas som om solen alltid skiner och hålla ryggen rak gör att man inför sig själv och andra spelar en teater. Livet är stundtals svårt och motigt och då måste man kunna möta det genom att kanske erkänna att det.
    Jag har arbetat inom demensvården och tyvärr har jag allt för ofta sett anhöriga som inte orkar utan istället försvinner bort och lämnar allt. Kvar sitter en ensam liten människa. Kanske hade det räckt att dom någon gång vågat blotta sina känslor..

    Du beskriver detta med att vara anhörig på ett klockrent sätt.
    Styrkekramen till dig och även till din mor!

    Hoppas att du får en fin Jämtländsk midsommar!

    Kram!

    • mariayarri skriver:

      Ja, jag tror som dig att man måste kunna lyfta även de jobbiga sakerna kring att vara anhörig … Och precis som du skriver så har jag också sett alltför många anhöriga som bara lämnat över allt då den demenssjuke kommer till ett annat boende och de slipper ansvaret …
      Hoppas att du också får en underbart vacker och fin midsommarhelg !
      Kramar till dig också // Maria 🙂

  8. lindami73 skriver:

    Dessutom…..dina naturbilder är underbara 🙂

  9. Dan skriver:

    Maria..
    Det var mycket att läsa det här….tyder på att det du skriver engagerar och gör dina läsare intresserade. Jag som är en rätt dålig läsare har sluntit förbi ett och annat ord….
    Jag fäster mig vid att du säger att du är en dålig dotter. Det kan du omöjligt vara med det engagemanget du har och ligger vaken på nätterna. Se på allt det positiva du gör och älska dig själv…..det gör vi som läser dina rader (älskar dig alltså) (hoppas ingen känner sig överkörd nu) Dina naturbilder är jättefina och det är väl en form av återhämtning som pågår gissar jag. Vad bra jag tyckte det var med det där kontraktet…och innan förmedlade du något positivt till din mamma. Jag tror humör smittar. Tyck själv att du gör bra gärningar som dotter och unna dig att va glad för det….(skit i det där dåliga) ta med den goda glada känslan när du träffar din mamma och leta bara positiva saker…försök att skratta lite med din mamma…..alla vill vi väl le ibland…ett gott skratt förlänger livet sägs det…nu har jag skrivit så mycket att jag nästan inte vågar trycka på skicka-knappen ;-)) //kram

    • mariayarri skriver:

      Ja det blev mycket text i det här inlägget … En av mina brister är att fatta mig kort 😉 … Din kommentar och reflektion över det jag skrivit är tänkvärd och bra, jag tar till mig den 🙂 … Jag jobbar stenhårt med att få in i min skalle att jag inte är sämst i världen på att vara dotter 🙂 .. Men i vissa lägen kan mina äldre anförvanter verkligen få en att känna så …

      Och det är den känslan som av nån irriterande anledning nästlar sig fast …

      Vi skrattar en hel del jag och mamma men när hon är i en sämre fas av sin sjukdom är hon svår att avleda, för att inte säga att det nästintill omöjligt vissa dagar …

      Men jag har skrattat mycket åt hennes idé med att skriva ett kontrakt där det står att JAG inte får provocera henne 🙂 … Hon och jag har helt olika åsikter om vem som är den ”store provokatören” av oss två 🙂 …

      Tack Dan för dina kloka ord som är mycket tänkvärda och jag uppskattar din ärlighet!

      Ha nu en bra dag // Kram Maria 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s