När det inte längre finns några svar … When there´s no more answers …

Vissnad blomma 2,2...

Livet går upp och ner för de flesta av oss …. För mig så går det lite väl mycket upp och ner i nuläget …  Att vara dotter till en mamma som har Alzheimer är som att befinna sig i en ständigt pågående åktur i en berg och dalbana …

Life goes up and down for most of us … At the moment, my life is little bit to much up and down … Being a daughter to a mother with Alzheimer´s disease is like being in a continuously ongoing ride in a roller coaster … 

Gräs 2, 2...

Jag följer liksom med i alla mammas toppar och dalar … Och de ändras ganska snabbt …

It´s like I emotionally follow my mothers ups and downs … And these ups and downs change pretty quickly …

Växter 28,28...

Lika glad som jag blir för hennes bättre dagar … Lika ledsen blir jag när hon mår sämre …

As happy I am, for her better days … Just as sad I am, when she is worse …

Växter 49,1...

Jag vet att detta är en obotlig sjukdom … Men ändå tänds den där lilla gnistan av hopp, varje gång mamma har en period med lite förbättring … 

I know that it´s an incurable disease … But still, lit that little spark of hope … When mother has a period with small improvements …

Gräs 11...

Det är inte så att jag tror att mamma skall bli helt frisk …

Its not that I think that she is going to be completely well again …

Blommor 3,3...

Mitt hopp handlar mer om att hon ska få stanna i den fas där hon inte har så mycket vanföreställningar och hallucinationer … Symtomen som ger henne så mycket plågsam rädsla och ångest …

My hope is more that I want her to be allowed staying in the phase where she don´t have so much delusions and hallucinations … Those symtoms that give her so much excruciating fear and anxiety …

Blommor 4,4...

Jag har också blivit medveten om att en stor del av mammas rädsla i nuläget handlar om döden … Ett ämne som hon och jag pratat mycket och ofta om under det senaste året … Och fortsätter att prata om … 

I´ve become more aware that mother´s fear at this moment is about death … A subject she and I been talking a lot about during this previous year … And still talks about …

Gräs 5,5...

När vi har pratat så har det mestadels handlat om hur vi själva vill ha det när döden är ett faktum … Men det har alltid varit ur ett perspektiv som ligger långt fram i tiden … I alla fall är det så jag har tänkt …

When we previous have been spoken about death … Our conversation have mostly been about how we want things to be … When death is a fait accompli… And out of a perspective that is far away in the future … Anyway, that is what I thought and wanted it to be …

Växter 30,30...

Mamma har förstått att döden kan vara närmare än vad vi velat tro … För på äldreboenden är döden alltid närvarande … Ungefär som en ständigt oinbjuden gäst som håller sig lite i bakgrunden …

Och när vi minst anar … Gör den sig påmind, om sin närvaro … För att sedan snabbt dra sig tillbaka till bakgrunden igen … Som en svart skugga … 

Mother has realized that death can be closer to us than either of us wanted to believe … In elderly homes … Death is always present … Like a constant uninvited guest who stays a bit in the background …

And when we least expect … Quickly reminds us of its presence … And then equal quick, retreated into the background again … As a black shadow …

Växter 17,17...

Mamma påtalade en dag,  för inte alltför länge sedan … ”Maria, nu har det försvunnit 5 från vår avdelning sedan vi flyttade in för 1 år sedan” …

Jag förstod inte riktigt vad hon menade, så jag frågade … ”Hur menar du nu” ? … Och då svarade hon … ”De har åkt iväg till himlen” … ”Tänk om det är min eller Kalles tur nästa gång” …

Not too long ago, mother said to me … ”Maria, now it has disappeared 5 of us since we moved in to this elderly home , 1 year ago” …

I didn´t quite understand so i asked her , ” How do you mean, tell me” … And she answered … ”They all gone away to heaven” … ”I´m afraid that it can be mine or Kalle´s turn next time” …

Växt 1,3...

Döden blir självklart mer påtaglig då ens kamrater vid middagsbordet plötsligen är borta från en dag till en annan …

For obvious reasons, death will become more noticeable when one´s peers at the dinner table suddenly is gone from one day to another …

Växter 6,6...

Mamma säger ofta till mig att livet är orättvist … Jag kan bara hålla med henne om det …

Mother often tell me that life isn´t fair … And I can only agree with her …

Växter 7,1...

Hon frågar gång på gång … Varför skulle jag drabbas av det här … Varför finns det ingen hjälp att få … 

She ask, again and again … Why must I be the one suffering from this? … Why isn´t there any cure …

Växter 35,35...

Döden stör min och mammas relation … Den skapar rädsla och förvirring hos henne … Och för all del även hos mig själv … 

Death, is bothering mine and mother´s relation … It creates so much fear and confusion within her … And by all means, even within myself …

Växter 33,33...

Jag tror att de flesta av oss gärna lever våra liv som att döden inte finns … Vi vill iaf inte kännas vid den … Och varför skulle vi göra det … Om det nu inte är alldeles nödvändigt … 

I think that most of us, is living our lives like death don´t exist … Anyway, we try to pretend that it don´t exist … And why should we ? … Unless its absolutely necessary …

Växter 49,49...

Men till slut kommer vi alla till en punkt i livet … Där vi måste försöka hitta ett förhållningssätt gentemot den … Och det är väl i det läget som jag och mamma befinner oss idag …

All of us … Is eventually going to reach a point in life … Where we just have to find a way, how to relate against death … And that´s the point in life, where mother and I, stands today …

Växter 45,45...

Det hade underlättat en hel del … Om vi hade haft ett slags facit för döden … Där alla svaren på våra frågor stod … 

Nu finns inget facit, så jag försöker relatera till mitt arbete …Där jag ofta pratar om döden … Utifrån olika perspektiv … Där inget samtal är det andra likt …

It had facilitated a lot … If we had the answer key at death … Where we could have read the answers to our questions …

Well, there is no answer key, so instead I try to relate to my work … Where I often talk about death … From different perspective … No conversation is the other alike …

Växter 47,47...

Jag tror att ett sätt att förhålla sig till döden är att tillåta sig att ge det samtalsämnet utrymme … Och att verkligen ta sig tid när ämnet kommer upp … Vara en närvarande lyssnare … Bekräfta vad som sägs …

Min erfarenhet är att det kan dämpa oron … Även om vi inte har alla svar …

I belive that a way of relate to death, is allowing yourself to give conversation space … See to that you really have time for listening … Be a present listener … Confirm what is said in this conversation …

My experience is that these things may allay some concerns … Even if I/we don´t have all answers to give …  

Växter 23,1...

Så jag försöker samla ihop och ta med mig mina kunskaper om samtalsmetodik, in i de samtal jag idag har med min mamma … Det går … Även om det inte är lätt …

So I try to gather up, my professional knowledge about conversational methodology … And take that back with me in my conversations with mother … It goes … Even if it not so easy …

Växter 10,10...

Det svåra är att se mammas själsliga smärta … Jag kan inte ta bort smärtan … Men jag kan finnas … Jag kan ge beröring … Hålla hennes händer … Ge henne en kram … Torka hennes tårar då hon är ledsen … 

The hard part is to see mom´s spiritual and emotional pain … I can´t take away that awful pain … But I can be with her … Give her physical contact … Hold her hands … Give her a hug … Wipe her tears away when she cries …

Växter 1,2...

Jag är aldrig rädd att visa henne mina tårar … För då blir hon den som kan ge tröst … Det här är ett sätt för oss att dela vår sorg … En sorg … Inför en framtid vars innehåll vi inte vet något om … 

I´m not afraid to show her my tears too … Then she can be the one who can give comfort … It´s a way for us to share our sorrow … A sorrow … Toward a future and its contents, either of us don´t know anything about how its going to be …

Växter 3,2...

Utifrån det jag skrivit om i dagens inlägg … Så inser jag att det lilla ordet varför … Blivit så stort för mig … Att jag inte längre har några svar att ge min mamma … 

// Maria    

Based on the content in todays post … I suddenly realize, that the tiny little word why … Has become so big for me … So big, that there is no longer any answers to give my mom …

// Maria        

Annonser
Det här inlägget postades i Att vara anhörig ... To be a relative .... Bokmärk permalänken.

44 kommentarer till När det inte längre finns några svar … When there´s no more answers …

  1. Lena Samuelsson skriver:

    Kära Maria ! Vackert och ärligt skrivet , berör mig starkt . Kram till Dig, Mamma och Kalle ❤

    • mariayarri skriver:

      Tack Lena ! … Det är så sorgligt … Värst är att det inte finns någon förbättring att vänta … Hennes sjukdomsförlopp accelererar så snabbt …
      Jag hoppas att de snart hittar svaret på Alzheimerns gåta så att inga fler behöver drabbas av detta elände … // Maria 🙂

  2. Vad din text och bilder berör. Så sorgligt 😦 Kram ❤ ❤

    • mariayarri skriver:

      Tack, det är så svårt att skriva om det här … Men känns ändå nödvändigt för min egen del … Jag vet att det kommer en dag då jag vill titta tillbaka och minnas … Och det är då det är bra att det finns på pränt …
      Roligt att du uppskattar även mina bilder! … // Maria 🙂

  3. Beautifully written and enhanced perfectly by your photographs ! Live each moment! Hugs

  4. ScienceHelena skriver:

    Så fint skrivet Maria! Livets skörhet… Att vara anhörig… Hopp och förtvivlan… Med vackra fotografier till… Styrkekram!

    • mariayarri skriver:

      Tack ! … Ja livet är skört … Det är tur att vi inte vet vad som väntar oss … Jag var säker på att min anhörig resa med min dementa pappa var den enda jag skulle behöva göra … Tyvärr blev det inte så … // Maria 🙂

  5. lagottocattleya skriver:

    Dina ord och bilder går rakt i hjärtat, Maria. Så känslosamt och så vackert – och så sorgligt. Ni har det så tufft. Sänder varma kramar och extra styrka!

    • mariayarri skriver:

      Tack Ann-Christin ! … Det är på ett vis svårare för mig att skriva om det här än att prata … Men som jag skrev som svar till Christina så vet jag att det kommer en dag då jag vill gå tillbaka oh minnas … Och då är det bra att allt finns nerskrivet …
      Kramar till dig också från mig och Yarri ! … // Maria 🙂

  6. susaboet skriver:

    Du uttrycker dig så vackert… så känsligt…och med så mycket kärlek till din mamma – jag blir djupt berörd av dina ord… Och också påmind om min mammas sista tid… Så lycklig jag blev över en ”bra” dag – trots den där sorgsna grundtonen som alltid fanns i bakgrunden…
    Dina bilder passar så bra till texten… Den första och den sista bilden tycker jag särskilt mycket om…
    I den sista bilden tycker jag mig se grönskande liv i bakgrunden – även om det döljs i ett dis…
    Vackert,vackert… //Susanne

    • mariayarri skriver:

      Vad glad jag blir att du uppskattar hur jag skriver ! … Det är så viktigt att ta vara på de här bra stunderna … Det är inte längre så med min mamma att hon har en bra dag … Utan mer så att hon kan ha några bra timmar per dag …
      Det var svårt att hitta bilder till den här texten …
      Jag gillar också den sista bilden bäst … Just för att det finns lite grönskande liv i den … // Maria 🙂

      • susaboet skriver:

        I allt det sorgliga och svåra… det som ni måste ta er fram i … lyser så mycket vackert igenom… Den gemenskap ni har och den värme som finns mellan er…
        Mio och jag skickar innerlig värme och ”styrketankar ” till er!
        // Susanne

      • mariayarri skriver:

        Vad snäll du är ! … Kram till dig också … // Maria 🙂

  7. lindami73 skriver:

    Väldigt fint skrivet ♥

    Kram från oss!

  8. RoSy skriver:

    Such emotion in your post.
    Sometimes the best that we can do in certain situations is enjoy the precious times, smiles & hugs while we can.
    {Hugs}

    • mariayarri skriver:

      Thank you RoSy ! … I agree with you … Our time is to precious to just waste on things that isn´t important … Many hugs back to you from me ! … // Maria 🙂

  9. montucky skriver:

    Very touching, Maria. My sister also has that affliction and is getting close to the end. There is no answer to the ”why”.

    • mariayarri skriver:

      I´m so sorry that your sister has this dementia too … It´s such a cruel disease …
      Hope she is in a elderly home where she is taken really good care of … // Maria 🙂

  10. I really feel for you, Maria. My mom is also in the same condition, and it breaks my heart to see her like this. Sending you hugs, and wishing you lots of strength through this sad time. xx

    • mariayarri skriver:

      Thank you so much Sylvia for your always so kind comment and support … I really appreciate it … Me and Yarri sends lots of hugs to you ! … // Maria 🙂

  11. eva-britt sjöberg skriver:

    fint skrivet och jag håller med att vi inte kan svara på Varför till mamma

    • mariayarri skriver:

      Tack ! … Nä, det finns verkligen inga svar längre … I vart fall inte på den här typen av frågor … Det är verkligen så synd om henne nu … // Maria 🙂

  12. Madhu skriver:

    Such a beautiful, poignant post Maria. The present is all that matters. Take care.

  13. Mycket fint skrivet, Maria! Hoppas dom hittar ett botemedel snart på detta elände! Kramar!

  14. Dan skriver:

    Jag vill så gärna skriva något, men hittar inga ord, så mycket är redan sagt….kram från mig…

  15. Jag skriver:

    Väl valda vackra bilder av bräcklig skönhet och skörhet till dina sorgliga ord, Maria. Det du skriver ger genklang i mitt hjärta och min själ, jag känner så väl igen det. Men om döden har inte mor min velat tala så mycket. Till helgen tar vi henne till det älskade sommarhuset vid havet för att hon ska få ta farväl, huset är nu sålt. Det är ett stort företag och vi kan inte veta vad hon får ut av det, hur hon mår just den dagen. men ändå gör vi det. Som ett avslut. De goda dagarna och stunderna har blivit så få.

    Sköt om dig, Maria och tack för att du sätter ord på det många känner!

    • mariayarri skriver:

      Vilken fin kommentar! … Jag förstår att du känner igen det mesta av det jag skriver … Döden som ämne är inte alldeles enkelt att skriva om … Upptäckte jag när jag började med det här inlägget … Det var svårt att forma det jag känner i skrift …
      Så av den anledningen blir jag mycket glad för din kommentar …

      Vad fint att ta med er mamma till hennes sommarhus … Även om hon kanske inte kan förmedla det hon känner i ord … Det hon däremot fortfarande kanske upplever är dofter … Enstaka minnes fragment … Och som du skriver, det blir ett fint avslut … Inte bara för henne utan också för er …

      Alzheimer och Lewy body är grymma varianter av demens … Så gäller det att ta tag i och göra något bra av de korta stunder våra mammor mår lite bättre i sina sjukdomar … Det är inte lätt men det måste gå … För det finns ju inget annat alternativ … // Maria 🙂

  16. Per skriver:

    Din text griper tag i mig, finner inga ord. Bilderna talar förgänglighet…
    Ta hand om dig.
    /P

  17. Marita skriver:

    Kärlek till dig Maria!

  18. Myrhammar skriver:

    Så vackert och starkt skrivet och fantastiska bilder som förstärker känslan! ❤ Tack!
    //Annika

  19. bibbipson skriver:

    Så fina bilder till fin känslosamt gripande text! Kram, och ha en skön semester nu. 🙂

    • mariayarri skriver:

      Tack snälla du ! … Det är så tragiskt med denna eländiga demenssjukdom som inte på nåt vis går att bromsa …
      Jag kommer verkligen att njuta av denna ledighet … Den är så efterlängtad och behövd … // Maria 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s